V-dem-institutet, ett internationellt forskningsinstitut med fokus på demokratifrågor, släppte nyligen sin senaste Democracy report. De konstaterar att demokratin i världen fortsatt följer en nedåtgående trend för sjätte året i rad. Hur det kommer se ut framöver är fortsatt oklart, men just år 2024 kommer bli ett vägskäl för demokratin. I år hålls ovanligt många val världen över: 60 länder går till val, vilket innebär att 45 procent av jordens befolkning ska gå och rösta, eftersom sju av världens tio mest välbefolkade länder ingår i de 60. Att kalla det ett supervalår är inte en överdrift.
Den nedåtgående trenden kan illustreras av att det för 20 år sedan var 11 länder som var i en autokratiseringsprocess – alltså en rörelse mot att samla makten hos en ledare och inte hos folket – jämfört med förra årets 42. Samtidigt var det för 20 år sedan 35 länder som var i en demokratiseringsprocess, alltså motsatsen till autokratisering, jämfört med förra årets 18. Av de länder som går till val i år är det 31 som minskar i sina nivåer av demokrati, medan 3 ökar. Siffror som dessa borde vara skäl för alla världens demokratiska ledare att agera för att uppmärksamma och vända denna trend.
I Sverige är demokratin fortfarande någorlunda intakt, även om det blåser motvind även här. När vi nu efter många om och men blev insläppta i Nato innebär det till exempel att vi allierat oss med länder som absolut inte är fungerande demokratier. Just de två länder som ställt till med mest besvär för den svenska Nato-processen, Ungern och Turkiet, är båda länder som verkligen inte värnar om demokratiska värderingar. Vi har valt att samarbeta med dem i en allians där kärnvapen utgör en viktig del. Allt under rubriken “trygghet och säkerhet”.
Det är som om vi förlorar uppfattningen om vad som faktiskt skapar trygghet och säkerhet när vi upplever en kris. Som om vårt kollektiva nervsystem går in i en fight-reflex som inte regleras, utan istället tillåts få full politisk slagkraft. Våld och inskränkta rättigheter som tidigare varit otänkbara kan plötsligt rättfärdigas, och i värsta fall glorifieras när vi upplever oss hotade. Putins invasion av Ukraina var den utlösande faktorn för den nuvarande politiska fight-reflexen. Nu, två år senare, har det blivit en allmän uppfattning att ett ökat våldskapital bidrar till en tryggare värld, utan en reflektion kring vad mer våld och vapen faktiskt bidrar med. Uppfattningen att världen är en mörk och våldsam plats blir därmed en självuppfyllande profetia.
Våra svenska makthavare valde att bryta Sveriges långa alliansfrihet utan att folket fick vara med och säga sitt. Nato var absolut inte en fråga i valet 2018, när vi valde de politiker som skickade in ansökan, och varken folkomröstning eller extrainsatt val skedde innan den skickades in. Nu har vi inlett ett militärt samarbete där autokratiska regimer och kärnvapen ingår. Dessutom riskerar vi att storspelaren USA leds av den nyckfulle och opålitlige Donald Trump, som inte direkt gjort sig känd som demokratins förkämpe, igen efter valet i höst.
Om det är något vi borde lärt av historien är det att inskränkningar av mänskliga rättigheter och glorifiering av våld och vapen i trygghetens namn är en ofantligt dålig idé. Ge mig fler ledare som vågar gå emot den autokratiska trenden, som vågar stå upp för mänskliga rättigheter och fred när våldsromantiken blivit en härskande agenda. Ge mig ledare som skapar förutsättningar för en ljusare framtid, där demokrati och mänskliga rättigheter har en självklar roll, och som definierar trygghet utifrån fred och frihet.
Ett flertal länder i Latinamerika och Afrika rör sig mot demokrati.
Fortsatt ingen vapenvila i Gaza.
