Långt innan ordet klimatkris var påkommet så fanns det författare som skrev om människans påverkan på miljön och varför det är en fara. Syre har grävt i arkiven och plockat fram tio författare som kan sägas ha varit före sin tid när det kommer till synen på relationen mellan människa och natur.
Henry David Thoreau: Walden (1854)
Ska man börja någonstans är det kanske här, med Henry David Thoreau klassiska skildring av sin två år långa vistelse vid tjärnen Walden i Massachusetts (boken har också blivit känd som Skogsliv vid Walden på svenska). I boken tar han upp teman som människans distansering från naturen, kritik av materialismen och behovet av självförsörjning. Teman som skulle få oerhört stor betydelse för miljörörelsen.
Alice Hamilton: Industrial poisons in the United states (1925)
Alice Hamilton var forskare inom arbetsmiljö och hälsa och hennes arbeten om industrins miljögifter har beskrivits som pionjärinsatser. Bland mycket annat varnade hon för hur användningen av blyvitt påverkade arbetarnas hälsa vilket ledde till förändrade regler. Hon ledde också en kommission i USA som lyckades driva igenom att arbetsgivare måste vidta säkerhetsåtgärder för att skydda sina anställda. Förutom att vara en pionjär inom miljögiftsforskningen var hon också fredsaktivist och en förkämpe för kvinnors rättigheter.
Elin Wägner: Väckarklocka (1941)
En annan person som engagerade sig för både kvinnor, fred och miljön var svenska Elin Wägner. I boken Väckarklocka från 1941 knyter hon samman dessa tre teman, hon målar upp en matriarkal urtid då kvinnor styrde samhället och då det inte existerade några krig. Boken var revolutionerande på många sätt, inte minst för att hon ifrågasatte den industriella utvecklingen och istället hyllade sådant som självhushållning och små jordbruksenheter. Kanske var hon lite för revolutionär för sin samtid eftersom den fick väldigt dålig kritik när den kom ut. På 1970-talet fick den dock ett uppsving och sedan 1993 delar Elin Wägner-sällskapet ut priset Årets väckarklocka till personer eller organisationer som arbetar i hennes anda.
Aldo Leopold: A Sand County Almanac (1949)
I boken A Sand County Almanac försöker författaren och ekologen Aldo Leopold etablera ett moraliskt kontrakt mellan människan och den plats hon bor på. Hans filosofi kan sammanfattas med att han anser att något är rätt om det tenderar att bevara integriteten, stabiliteten och skönheten i en biologisk miljö, och fel om det tenderar att göra motsatsen. Boken sålde i över två miljoner exemplar och Aldo Leopold anses även vara en av föregångarna till det som kom att kallas för djupekologi.
Georg Borgström: Jorden – vårt öde (1953)
Georg Borgström är relativt bortglömd i dag, men 1967 utnämndes han av Expressen till ”den viktigaste svensken i världen”. Anledningen till detta var hans kritiska debattinlägg om fördelningen mellan fattiga och rika, om människans rovdrift på naturen och om risken för en global brist på livsmedel. Samtidigt som han hyllats som världens samvete och som skapare av den moderna miljödebatten har han av kritiker också utmålats som en extrem pessimist. Bland hans mer kontroversiella åsikter hör att han bland annat förespråkade en hård barnbegränsning och att han ansåg att det borde instiftas en världsregering.
Rachel Carson: Tyst vår (1962)
Om det är någon bok som förtjänar epitet miljöklassiker så är det väl denna. Boken handlar om användandet av bekämpningsmedel i allmänhet och av DDT i synnerhet. Carson menade att DDT riskerade att leda till en massutrotning av myggorna och att det i sin tur skulle leda till att fåglarna kommer dö – därav titeln Tyst vår. Boken fick väldigt stor inverkan framförallt på debatten om miljögifter. Carson själv fick dock inte uppleva så mycket av framgångarna eftersom hon dog bara två år efter att boken hade givits ut.
Donella Meadows m.fl. (Romklubben): Tillväxtens gränser (1972)
1972 tog den så kallade Romklubben, som grundats fyra år tidigare, fram en rapport med titeln Tillväxtens gränser. I rapporten beskrev de hur evig tillväxt inte är möjligt på en planet med begränsade resurser. En av huvudförfattarna var den amerikanska miljöforskaren Donella Meadows. Rapporten räknas i dag som ett portalverk för miljörörelsen, samtidigt har författarna också fått utstå en hel del kritik för att de beskriver befolkningsökningen som ett av de stora miljöproblemen.
James Lovelock: The quest for Gaia (1979)
I antikens Grekland var Gaia jordens och fruktbarhetens gudinna. Teorin om Gaia kom dock att formuleras många hundra år senare, närmare bestämt på 1960- och 70-talen. Bakom den första Gaiateorin stod författaren och uppfinnaren James Lovelock. Teorin går, väldigt förenklat, ut på att alla levande och icke-levande delar på jorden bildar ett interagerande system som kan ses som en enda organism. Lovelock har beskrivit teorin i flera böcker, bland annat den här från 1979. I boken Gaias hämnd från 2006 lyfter han fram hur skövlingen av regnskogar och förlusten av biologisk mångfald har påskyndat klimateffekterna.
Arne Naess: Ekologi, samhälle och livsstil (1981)
Den norske filosofen Arne Naess brukar kallas för grundaren av djupekologin, eller ekosofin. Naess utgår från att allt liv på jorden har rätt till självutveckling och självförverkligande. Han menade också att för att kunna förstå naturen fullt ut måste vi inse att allt hänger samman i en komplex väv och att varje existens är beroende av andra. Förutom filosof var Arne Naess också en miljökämpe, motståndsman mot nazisterna under andra världskriget och bergsbestigare.
Vandana Shiva: Ekofeminism (1993)
Vandana Shiva är en av världens mest kända miljöaktivister och ekofeminister. Bland annat har hon kallats för ”Grödornas Gandhi” för sitt starka engagemang mot GMO. Shiva har en bakgrund som fysiker men började på 1980-talet att engagera sig inom frågor som miljö, jordbruk och feminism. 1993 skrev hon tillsammans med den tyska anarkisten och sociologen Maria Mies boken Ekofeminism där hon lyfter fram miljöexploateringen och förtrycket av kvinnor som två sidor av samma mynt. Hon menar bland annat att ett mer hållbart jordbruk skulle kunna uppnås genom att satsa mer på småskaliga jordbruk som drivs av kvinnor.
