De flesta som kommer till frivilligorganisationen Läkare i världens mottagning är papperslösa och har rätt till vård på vanliga vårdcentraler och sjukhus. Ändå är de hänvisade till volontärinsatser med små resurser. Elisabeth Ubbe skriver på Under ytan om hur det kan vara så.
Sverige 2023. Hon behöver en abort. Hon får veta att en abort kostar flera tusen kronor. Hon har inga pengar, så med fara för sitt eget liv gör hon abort på egen hand. Hon är papperslös och har rätt till subventionerad abort, men som många andra papperslösa får hon istället felaktig information.
Varje vecka sedan mer än ett år möter jag papperslösa och andra migranter i Stockholm. Jag arbetar för Läkare i världen med en kartläggning av barriärer till vård för papperslösa och andra migranter i Stockholm. På regionens hemsida deklarerar man stolt att Stockholm har den tillgängligaste vården i landet. Ändå är barriärerna enorma. De består bland annat av digitaliseringen, där appar och bank-id krävs för att boka tid eller få rådgivning. För att hitta och använda dessa digitala verktyg behövs både språkkunskap och utbildningsnivå. Det krävs också ett personnummer för att få ett bank-id, och därmed stänger man ute papperslösa.
Ett skydd för papperslösa
Sverige 2023. Det är en vanlig mottagningskväll på Läkare i världen. Mer än en timme innan vi öppnar är det fullt i korridoren utanför. Volontärerna tvingas meddela personer som ringer på att de inte kommer kunna få hjälp: ”Försök igen nästa vecka”.
Person efter person tas emot, tolk bokas, prover tas. Besvär som börjar med symtom på något enkelt, som en urinvägsinfektion, utmynnar i en berättelse om grava tortyrskador. Ett snabbtest för hiv faller ut positivt. Barn som nekats vård på vårdcentral, trots att alla barn i Sverige har rätt till gratis vård, kommer med sina föräldrar. De får information om sina rättigheter och uppmuntras att gå tillbaka till vårdcentralen: ”Ring oss om ni inte får hjälp!”. Kvällen går fort. Nästa vecka är det lika fullt igen.
Majoriteten av dem som kommer till Läkare i världen är papperslösa och har enligt lag rätt att få vård i den reguljära vården. Låt mig berätta om den här lagen som antogs 2013 (Lag 2013:407). I lagtexten står att den ger ”vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd,” alltså den grupp som förenklat kallas papperslösa, ”rätt till vård som inte kan anstå”.
Lagen lämnar utrymme för olika tolkningar och var omdebatterad redan när den kom. Exempelvis Socialstyrelsen riktade skarp kritik mot formuleringen 2014: ”Begreppet vård som inte kan anstå är inte förenligt med medicinsk yrkesetik, är inte medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten.”
Lagen kan alltså i sig ses som en förskjutning bort från de etiska koder som läkare, sjuksköterskor och barnmorskor har som grund för sina respektive professioner. Samtidigt är den i dagens samhällsklimat ett skydd för papperslösas rätt till vård.
Personal saknar kunskap
När Statskontoret på regeringens uppdrag 2016 följde upp hur lagen tillämpades konstaterade de nästan 30 000 besök av papperslösa i vården 2015, en ökning med 56 procent jämfört med året innan. Man konstaterade också att de flesta papperslösa som sökte vård fick hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel i enlighet med lagen.
Samtidigt såg man både hinder för vård och brister i vården av papperslösa – och den största risken för att papperslösa inte erbjöds vård var att vårdpersonal saknade kunskap om lagen.
Även Röda korset konstaterar i en rapport 2018 att mer än hälften av hindren för att papperslösa ska få den vård de har rätt till beror på personalens bristande kunskap om lagen.
Hur har då regionerna svarat på kritiken? Med omfattande informationsinsatser i samtliga regioner för att säkerställa tillgängligheten? Inte såvitt jag har kunnat se. Däremot tog jag under 2023 del av en beskrivning av två läkare som, utan att lyckas, sökte i flera timmar på en regions webbplats för att hitta information om vad som gällde i just den regionen.
Ökande ojämlikhet
Under de tio år som gått sedan lagen antogs har flera saker hänt som påverkar situationen för migranter i Sverige. Jag tänker främst på den stora flyktingströmmen 2015, där civilsamhället mötte upp med solidaritet men där välkomnandet från politiskt håll abrupt vändes till stängda gränser efter tal om hotande systemkollaps. Sedan valet 2022 driver regeringen och Tidöpartierna förslag om angiveri och om borttagande av rätten till subventionerad tolk vid vårdbesök.
Vi har också en galopperande digitalisering och teknikifiering av vårdkontakter samt, sedan pandemin, minskad tillgång till drop-in-tider på bland annat barnmorskemottagningar.
Papperslösa och andra migranter som kommer till Läkare i världens mottagningar tycks bli mer och mer rädda för att söka vård i den reguljära vården. Ryktet sprids om politiska förslag, som ofta uppfattas som fattade beslut, och även berättelser om andra som nekats vård eller fått stora fakturor efteråt. Så fler söker sig till frivilligorganisationer där de blir väl bemötta och inte behöver vara rädda att bli angivna.
Samtidigt finns där inte i närheten av samma resurser. Detta slår dubbelt hårt eftersom utsatthet med otrygga levnadsförhållanden och erfarenhet av flykt och migration skapar större risk för ohälsa både fysiskt och psykiskt. Ojämlikheten ökar.
Utöver papperslösa finns också människor som helt saknar rätt till subventionerad vård i Sverige. Dessa, exempelvis tredjelandsmedborgare, alltså personer som kommer från länder utanför EU och som ibland har ett uppehållstillstånd i ett annat EU-land, är ofta mycket utsatta, ekonomiskt och på andra sätt.
Det enda råd vi kan ge
Sverige 2023. En gravid kvinna från ett afrikanskt land söker mödravård. Hon och maken får veta att varje besök kostar flera tusen kronor och att förlossningen kostar mer än 20 000. Det kan de omöjligt betala. Eftersom de har uppehållstillstånd i ett annat EU-land är de inte papperslösa utan vad som kallas självbetalande. Till hemlandet kan de inte återvända, det skulle med största sannolikhet innebära fängslande och/eller död.
Det enda råd vi kan ge familjen är att resa tillbaka till EU-landet där de har uppehållstillstånd och föda barnet där. Men mannens arbete och familjens enda försörjningsmöjlighet finns här – i en bransch som skriker efter arbetskraft. I det andra EU-landet har de inga kontakter, ingen möjlighet att få bostad eller försörja sig.
Bekämpa skuggor med ljus
När våra ledare pratar om ett skuggsamhälle som ska utrotas är det viktigt att minnas att människorna som lever i skuggorna, som den förda politiken skapar, andas samma luft som du och jag, och som Kristersson, Busch, Pehrson och Åkesson. Deras kroppar fryser i kylan, deras barn behöver kärlek, trygghet och mat, precis som våra.
Personligen tror jag att skuggor främst bekämpas med ljus, till exempel genom att följa de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har skrivit på. Man skulle också kunna vila en stund mot den breda kunskapsbas inom epidemiologi som tydligt visar att ju mer jämlikt ett samhälle är, desto bättre för oss alla, fattiga som rika.
