Tidöpartiernas ”paradigmskifte” på det kriminalpolitiska området kan sammanfattas med ett enda ord: repression. Fler ska låsas in, straffen ska bli längre, man har till och med öppnat upp för att köpa fängelseplatser utomlands eftersom de svenska fängelserna troligen inte kommer hinna byggas ut i den takt som krävs. Senast för några dagar sedan sa Jimmie Åkesson i en partiledardebatt att polisen bör kunna låsa in gängmedlemmar utan någon konkret brottsmisstanke – ett häpnadsväckande uttalande från någon som representerar regeringsunderlaget. Om det skulle bli verklighet skulle det i princip innebära att vi har avskaffat rättsstaten. Ett av fundamenten i en demokrati är att eventuella brott ska prövas i domstol, man kan visserligen sitta häktad innan man blir dömd men då måste det åtminstone finnas en konkret brottsmisstanke.
Trots allt detta finns det de som ändå inte är nöjda. En av dem är den före detta socialdemokratiske riksdagsledamoten Jan Emanuel. Han inleder en kolumn i GP med att skriva att systemet med villkorlig frigivning inte borde finnas över huvud taget. Det som får Jan Emanuel att se rött är att den så kallade Nytorgsmannen, som bland annat dömts för sju våldtäkter och åtta sexuella övergrepp, snart ska bli villkorligt frigiven. Detta trots att han ska ha dödshotat personal i fängelset. Enligt Kriminalvården väger detta dock inte tillräckligt tungt för att man ska skjuta upp hans villkorliga frigivning.
I Sverige har vi ett system där de som blivit dömda normalt sett bara sitter av två tredjedelar av straffet i fängelse, därefter ska en ”återanpassning till samhället” ske genom villkorlig frigivning. Men frigivningen är just villkorlig och oftast förbunden med en rad regler. Reglerna kan se väldigt olika ut från fall till fall, men en vanlig sak är till exempel någon form av övervakning under frigivningstiden. Frigivningsvården kan också bestämma var du ska bo, vad du ska göra på dagarna och om du ska genomgå någon behandling. Exakt hur villkoren kommer att se ut för Nytorgsmannen vet vi inte ännu.
Det är förstås smart och populistiskt av Jan Emanuel att ta upp ett fall som Nytorgsmannen för att ifrågasätta hela systemet med villkorliga frigivningar. Få brottstyper är lika avskydda som våldtäkter och att han dessutom har dödshotat fängelsepersonal gör nog att det sticker extra mycket i ögonen på många.
Om det är rätt eller fel att ge villkorlig frigivning till just Nytorgsmannen är svårt att bedöma, särskilt som vi inte vet de specifika villkoren. Men på ett generellt plan har det inte blivit lättare att bli villkorligt frigiven, tvärtom. 2021 kom en lagändring som gör det lättare att skjuta upp villkorliga frigivningar om den brottsdömde vägrar att delta i återfallsförebyggande åtgärder, och det krävs inte lika allvarlig misskötsamhet i fängelset som tidigare för att frigivningen ska skjutas upp. I januari 2023 rapporterade DN att 400 personer hade fått sin villkorliga frigivning uppskjuten under 2022, vilket var en ökning med 50 procent sedan 2015.
Forskningen visar också att slopad villkorlig frigivning inte minskar risken för återfall. Däremot kan villkorlig frigivning vara livsavgörande för att en person som suttit inlåst länge ska kunna hitta tillbaka till samhället igen.
Ytterst handlar det förstås om synen på straff. Bör målet bara vara att låsa in och straffa eller ska vi ha ett samhälle där vi tror på människors möjlighet att förändra sig? Jag vet vad jag anser, men jag tror inte att Jan Emanuel håller med.
Den palestinska kvinnorättsorganisationen Aisha i Gaza tilldelas årets Ottarpris på 10 000 kronor.
Lidandet i Gaza som bara fortsätter och fortsätter.
