I språkets formsystem gömmer sig gamla normer, inte minst för kvinnligt och manligt. Men när man vill göra det mer inkluderande kan man möta motstånd. En syl i vädret börjar i hen-debatten, tar en titt på kinesiskan och hamnar i Argentina, där inkluderande språk är förbjudet.
Argentinas president har förbjudit inkluderande språkbruk inom all offentlig administration – hur man nu kan vilja göra något sånt. Inkluderande språkbruk är ju allt som gör att fler kan känna att det handlar om dem, som till exempel att samla hon, han och alla andra i hen.
På svenska pågår ännu hen-debatten här och där, och än lever motargumentet att hen betyder höna på engelska. Javisst, och hon kan förväxlas med en fördjupning med avlopp i diskbänken och han är den största etniska gruppen i Kina.
Men det hör man inget om eftersom hönsargumentet inte är på riktigt. Nej, motståndarna hänger upp sig på att hen inkluderar dem som inte vill identifiera sig som vare sig hon eller han. Det är som om det vore farligt, som om de själva därmed ogiltigförklarades som män eller kvinnor. ”Jag är minsann ingen hen” fnyser de.
Ta = hon, han, den, det
Nu generaliserar jag, för det finns också kritik som bara handlar om att man gör förändringar i språkets form. Språk är i allmänhet konservativa när det gäller formen, men avsiktliga förändringar förekommer. I Kina har man gjort ett personligt pronomen – som tidigare var könsneutralt – till fyra olika.
Talad kinesiska har fortfarande bara ett pronomen: ta. Fram till för lite mer än hundra år sedan var det inte svårare än så i skrift heller. Men 1919 började man skriva ta med fyra olika skrivtecken – 他 för han, 她 för hon, 它 för den och det och 祂 för Gud, i syfte att ”modernisera” grammatiken ”efter europeiskt mönster”. Man bildar plural med stavelsen men, 们, och när det handlar om en grupp personer av olika kön blir det tamen, 他 们. Flera han, alltså.
Före 1919 var 他 det tecken som användes för ta, oavsett om det syftade på saker, gudar, kvinnor eller män. Det består, som de flesta kinesiska tecken, av två delar, radikal och fonetikum. Radikalen är 亻som uttalas rén och betyder människa. En man är en nánrén, en mansperson, och nán skrivs med ett helt annat tecken. 他 们 sa alltså ingenting om gruppmedlemmarnas kön innan 他 fick stå för han.
Traditionellt har kineserna som sagt använt det könsneutrala ta. Nu när det inte är könsneutralt längre använder vissa det så ändå – som ett slags hen.
En sak till om kinesiska tecken innan vi återvänder till den argentinska presidenten: Vad är ett fonetikum? Det låter som något som ska ange uttalet, och så var det en gång. Radikalen står först och antyder betydelsen, i ta som betyder hon är det till exempel tecknet för kvinna. Efter radikalen står ett fonetikum, som också är ett tecken för ett annat ord. När tecknen kom till var det andra tecknet en homonym, något som lät likadant, eller ett rimord. Men tiden har gått och uttalet förändrats, så nu säger ett fonetikum inte så mycket.
”Ett politiskt verktyg”
Tillbaka till Javier Milei, president i Argentina, som vill stoppa utvecklingen av den spanska grammatiken. Spanska är ett romanskt språk, och liksom alla romanska språk ger den kön åt allt och alla. Solen är han och månen är hon, cykeln är kvinnlig och bilen är manlig. Det finns lite av ett mönster här, det som har makt och status blir gärna manligt.
När det uppstod ett behov av pronomen och former som fungerade oavsett kön fick man uppfinna dem. Elle är ett spanskt hen, mellan el som betyder han och ella som betyder hon. Och ett substantiv med -e i slutet, som latine, fungerar som en könsneutral variant av latina/latino. Andra varianter är latin@ och latinx – latinx uttalas latinex eller latinekis. Det sistnämnda beror på att bokstaven x heter equis på spanska, så det blir helt enkelt latin + bokstaven x.
Yrkesbeteckningar är ofta manliga, som el fiscal, åklagaren, men kan bli kvinnliga eller neutrala med la eller elle istället för el. Men Javier Milei säger nej till ”inkluderande språkbruk och allt som har med genusperspektiv att göra i all offentlig administration” (min översättning från CNN:s artikel). Inklusive det han kallar ”onödigt användande av femininum”. Eftersom han anser att det blivit ett politiskt verktyg.
Exkluderande språk
På ett plan är det enkelt, för Milei är minst sagt höger och de som har börjat använda språket på ett mer inkluderande sätt står till vänster om honom. Han vill göra ett politiskt avtryck som märks i hela statens administration. Utöva makt, helt enkelt.
Men om man är emot ett inkluderande språk, vad är man då för? Tja, ett exkluderande språk. En ickebinär person kan vara ickebinär utan ett ickebinärt pronomen, men blir då lite hemlös i språket. Och det verkar vara det Javier Milei och hans likasinnade vill – de som inte passar in i de traditionella normerna ska exkluderas och språket ska bli ett verktyg för en auktoritär politik.
