1948 antogs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Bakgrunden var andra världskriget och en växande insikt om att alla människors individuella rättigheter gentemot staten behövde formuleras tydligt för att förhindra att något liknande skulle upprepas.
I dag är det oftast just det här FN-dokumentet som vi hänvisar till när vi pratar om mänskliga rättigheter, även om idén om att det finns vissa universella rättigheter har en mycket längre historia. Den kan härledas till bland annat Frankrikes deklaration om människans och medborgarens rättigheter från 1789, USA:s Bill of rights från samma år och Englands Magna carta från 1215.
Varför behövs det mänskliga rättigheter? Räcker det inte att vi har en demokrati där alla röster väger lika tungt? Det är en berättigad fråga som kanske bäst besvaras genom att hänvisa till Karl Poppers toleransparadox. Popper menade att det öppna demokratiska samhället har ett inbyggt problem, nämligen att det alltid kommer finnas de som utnyttjar systemet för att få igenom intoleranta åsikter och på sikt kanske till och med avskaffa demokratin.
Det är värt att påminna om att nazisterna inte tog makten i Tyskland genom någon blodig kupp utan genom demokratiska val. Det finns också många andra exempel genom historien, men även i vår tid, på hur demokratiskt valda partier steg för steg har monterat ner demokratin exempelvis genom att ledaren för partiet har gjort sig själv till statschef på livstid eller att man har låst in opinionsbildare och därmed gjort det svårt för andra att utmana den sittande regimen.
Att deklarationen om de mänskliga rättigheterna existerar utgör förstås ingen garanti för att den verkligen upprätthålls. FN har kommittéer som ska se till att de konventioner som länder har undertecknat, bland annat konventionen om mänskliga rättigheter, efterlevs. Men de har ingen möjlighet att straffa länder som bryter mot konventionerna.
Vi ser också hur många länder mer eller mindre regelbundet bryter mot de mänskliga rättigheterna. Utifrån det perspektivet skulle man kunna hävda att de mänskliga rättigheterna är meningslösa eftersom de ändå är så svåra att upprätthålla. Men förutom att ländernas internationella anseende fläckas när de regelbundet bryter mot mänskliga rättigheter, så utgör de mänskliga rättigheterna också en slags grund för många civilorganisationers påverkansarbete. Utan denna gemensamma grund – som trots allt väldigt många länder har enats kring – hade det blivit betydligt svårare att bedriva opinionsbildning och trycka på stater. Dessutom grundar sig Europakonventionen, liksom flera andra konventioner som är juridiskt bindande i de mänskliga rättigheterna.
Det är knappast förvånande att Sverigedemokraterna hör till de mest högljudda kritikerna av mänskliga rättigheter i Sverige. Idén om att det överhuvudtaget skulle finnas universella rättigheter går emot hela deras ideologi som bygger på att separera nationer och att rättigheter ska vara knutna till ett ”folk”.
I en tid då de nationella rörelserna är starkare än på mycket länge blir de mänskliga rättigheterna allt viktigare att värna. Idéerna om att alla människor, oavsett var de kommer ifrån eller vilken medborgerlig status de har, ska ha samma rätt till skydd eller att alla ska betraktas som oskyldiga tills de har blivit fällda i en domstol framstår tyvärr – drygt 75 år efter att rättigheterna formulerades – fortfarande som smått utopiska.
Sverige har äntligen återupptagit biståndet till Unrwa – men det är en skam att det har dröjt så länge.
Att SD vill lägga ner Institutet för mänskliga rättigheter och avskaffa bidrag som är avsedda att motverka rasism och diskriminering är en smått övertydlig signal.
