
Erdoğan utsätter kurderna för brutal förföljelse – och Sverige bär skuld genom att blunda för vad som sker och sälja vapen till Turkiet, skriver Shamm Shamayi Salih.
DEBATT. I skuggan av det internationella samfundets tystnad fortsätter Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan att utsätta kurderna för en brutal förföljelse som påminner om de mest fruktansvärda kapitlen i vår historia. Det är en skam att se hur ett folk som har kämpat tappert mot Islamiska staten (IS) nu står inför ett hot om etnisk rensning, medan världen ser på med avtrubbade sinnen och kalla hjärtan.
När jag var ett litet barn lärde min far mig att demokratin inte bara är en skatt – den är en moralisk skyldighet, en kraft som skyddar oss från mörker och förtryck. Men den frihet vi tar för given här, den jämlikhet vi lutar oss mot, är för mitt folk i Kurdistan inget annat än en ouppnåelig dröm. En dröm som krossas under bombernas dån och försvinner i skuggan av förföljelse. Kurderna har länge varit en av de mest förföljda folkgrupperna i världen. Deras kamp för självbestämmande och mänskliga rättigheter har mött ett brutalt motstånd från den turkiska staten, som ser dem som ett hot mot sin territoriella integritet.
Det är djupt ironiskt att Nato, en organisation som påstår sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter, fortsätter att förse Turkiet med vapen som används för att döda civila kurder. Medan Natos medlemmar pratar om att skydda mänskliga rättigheter, frågar jag: Var finns denna demokrati när Turkiet, med Natos vapen, krossar kurdiska områden och fördriver dess invånare? Det är ett dubbelmoraliskt ställningstagande som inte kan rättfärdigas.
Kurderna har inte bara varit en passiva åskådare i kampen mot IS; de har varit frontlinjens hjältar. Den kurdiska milisen, YPG, har bidragit avsevärt till att besegra detta barbari och har betalat ett högt pris för sin kamp. Det är en skam att dessa hjältar nu tvingas leva i skräck för sina liv. Den turkiska statens militära offensiver mot kurdiska städer och byar har lett till massfördrivningar och en humanitär kris av ofattbara proportioner. Människor tvingas fly sina hem, barn förlorar sina föräldrar och många har mist livet i konflikten.
Sverige, som en del av Nato, bär också skuld. Genom att medverka till försäljningen av vapen till Turkiet bidrar vi till att underblåsa detta förtryck. Det är dags att vi ställer oss frågan: Kan vi verkligen stå för våra värderingar när vi blundar för det lidande som pågår? Denna tystnad är en brottslig tystnad, en tystnad som tillåter förtryck att frodas.
Det internationella samfundet måste inse att det inte längre räcker med ord. Vi måste agera. Våra handlingar måste spegla våra värderingar. Vi måste sätta press på Turkiet att respektera kurdernas rättigheter, och vi måste stoppa vapenleveranser som används för att undertrycka och döda oskyldiga människor. Att blunda för denna situation är inte bara en moralisk misslyckande; det är en skam för mänskligheten.
Kurdernas kamp för frihet och rättvisa är en universell kamp som berör oss alla. Det är dags att vi står upp för dem som har offrat så mycket för att skydda oss mot ondskan. Vi kan inte längre ignorera deras lidande. Vi måste agera nu. För det är inte bara en fråga om politik; det handlar om vår mänsklighet.