De senaste två åren har liberalerna Johan Pehrson och Lotta Edholm verkligen hamrat in ordet ”läskris” i svenskarnas huvuden. Den som ifrågasätter att det pågår en läskris i Sverige riskerar att framstå som helt verklighetsfrånvänd, ungefär på samma sätt som att högern länge har hävdat att de som inte tycker att vi har en migrationskris befinner sig på en annan planet.
Men hur allvarlig är läskrisen egentligen? I dagarna kom en OECD-rapport som delvis vänder upp och ner på den cementerade bilden. I rapporten konstateras att svenskars läs- och skrivfärdigheter, i åldern 16–65 år, är bland de främsta i världen. Av 31 undersökta länder placerar sig Sverige på en tredjeplats, bara Finland och Japan kommer högre.
Det betyder förstås inte att det inte finns problem. Andelen med ”otillräckliga läsfärdigheter” i åldern 16–24 år har ökat från 9 till 15 procent sedan 2012 och totalt är det runt 780 000 personer i Sverige som anses ha bristande läsfärdigheter på svenska. Störst är bristerna, föga förvånande, hos dem som är utrikesfödda.
Att lära sig ett nytt språk är inte lätt. Särskilt svårt kan det vara om man har en otrygg tillvaro, om man till exempel inte vet om man kommer få stanna i Sverige eller om ens föräldrar har svårt att få en trygg försörjning. Det är alltså inget konstigt att läsfärdigheten i den här gruppen är sämre än bland dem som är födda i Sverige. Det som däremot är sorgligt är att förståelsen för hur man ska öka läsförståelsen hos just den här gruppen tycks vara väldigt grund hos regeringen.
Mycket av läsdebatten har kommit att kretsa kring skärmtid och att man ska använda traditionell undervisning med böcker istället för skärmar, som om man automatiskt blev sämre på att läsa bara för att man gör det från en skärm istället för ur en bok. När man diskuterar hur man ska få läsfärdigheten att öka bland utrikesfödda handlar det mest om mer svenskundervisning.
Men som Nationellt centrum för svenska som andraspråk konstaterar har barn med svenska som andraspråk helt andra behov än förstaspråkstalarna, och det ställer också andra krav på undervisningen och pedagogerna. Som exempel på brister nämner de att alla elever som skulle behöva det inte ens får undervisning i svenska som andraspråk – och inte ens hälften av deras lärare är utbildade i ämnet. Dessutom är inte undervisningen anpassad utifrån att eleverna ligger på helt olika nivåer. “Vi har nyanlända elever tillsammans med elever som vuxit upp med det svenska språket. Det krävs kompetens för att veta vilken elev som behöver SVA, och det finns inte alltid”, säger Anna Kaya på Nationellt centrum för svenska som andraspråk till SVT.
För att tillgodogöra sig svenska är det också viktigt att man får bra undervisning på sitt modersmål. Trots det har SD återkommande motionerat om att avskaffa modersmålsundervisningen. Just nu pågår dessutom en utredning med syftet att ”modersmålsundervisningen inte ska påverka integrationen eller elevernas kunskapsutveckling i svenska språket negativt”, trots att forskningen alltså pekar på att det snarare har positiva effekter.
Istället för att försöka möta elevernas olika behov och göra insatser i enlighet med forskningen vill regeringen istället dra undan mattan för dem som har svårast att lära sig läsa på svenska. Det är knappast den bästa vägen ur den så kallade läskrisen.
Överlevarna från atomattackerna i Japan, som får Nobels fredspris, har kritiserat att Sverige gått med i Nato och att vi därmed ställt oss bakom kärnvapendoktrinen.
Regeringen vill skynda på inköp av nya stridsflyg.
