
Varsågoda, här har ni en politisk motberättelse i valrörelsen 2024. Det är med praktiska exempel vi vinner frågor, och Östbergamodellen är det första argumentet jag vill att du ska ha i fickan när hårdare tag-högern kommer med sina utspel. För låt oss vara tydliga: det var inte Ebba Buschs snärtiga talking points om att förorten behövde kristna värderingar som räddade Östberga.
CCTV-kamerorna i Östberga förlorade mot barnens utomhusbio. På somrarna fyller barnfamiljer torget, och där det tidigare funnits öppen droghandel visas nu film under stjärnhimlen. Många unga grabbar har mist livet på gatorna här, men inte längre. Och nej, det är inte tack vare regeringens populistiska förslag om militärnärvaro, fördubblade straff eller utvisning av hela familjer. Det är tack vare långsiktiga satsningar: Östberga City FC, Lisebergs bollplan, Vi Tar Plats, biblioteket och kulturhuset. Det är tack vare trygghetsinvesteringar som bygger upp istället för att bryta ner.
För några dagar sedan lanserade jag tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan och Miljöpartiet Enskede-Årsta-Vantör Östbergamodellen i Östberga Kulturhus. Runt 50 personer deltog i det mest hoppfulla jag varit med om på flera år. Vi pratade om en modell som bygger på lokal samverkan, delaktighet och förebyggande arbete. I kulturhuset, som är hjärtat av Östberga, möts människor för att läsa, skapa och bygga gemenskap. Här får unga fotbollsträning och läxhjälp istället för att fastna i destruktiva miljöer. Det är här vi ser den riktiga tryggheten födas – inte i kameror, inte i batonger.
Men det här är naturligtvis ingenting som högern vill höra. De staplar kritik och skjuter av förenklingar blandat med logiska vurpor, som om problem bara kan lösas med hårdare tag. Vad, förutom deras fria fantasier, pekar på att det är så? Forskning verkar vara något av en utmaning för dem som hellre sprider rädsla än skapar lösningar. Magdalena Anderssons Danmark-inspirerade ungdomskriminalitetsnämnder kanske låter som handlingskraft, men i praktiken är det samma repressiva grund som Buschs kristna utspel. Det är kvävande och leder inte till trygghet, bara till fler problem.
Östbergamodellen är ett tydligt exempel på att det går att sticka hål på bölden av politisk depression och cynism. Det är också en påminnelse om vad forskningen säger – inte vad Jimmie Åkesson säger: att lokalsamhällen är starkast när de får äga sina egna lösningar. Här i Östberga valde vi bibliotek och sommartorg istället för fler poliser. Vi valde kultur istället för repression. Och det fungerade.
I dag känner sig 79 procent av Östbergas invånare trygga, högre än genomsnittet i Stockholm. Det här är inget magiskt recept, det är långsiktigt arbete. Det handlar om att bygga broar mellan generationer, erbjuda trygga mötesplatser och ge unga chansen att drömma om en annan framtid. Men sådant tar tid – tid som populister inte vill ge.
Jag ser tre stora O: Oförmåga, okunskap och ovilja. Högern lider av alla tre. Men Östbergamodellen är här för att påminna oss om att vi kan bättre. Så låt detta bli det första argumentet du plockar fram nästa gång någon pratar om visitationszoner eller danska modeller. För det var inte Buschs rasism som räddade Östberga. Det var Östbergaborna, tillsammans.
Sjors Joosten menar att svensk hiphop är en del av vår kulturkanon – något som får kulturminister Parisa Liljestrand att sätta kaffet i vrångstrupen.
Vad ska hända med Syrien? Framtiden är oviss och jag förstår inte hur man vågar fira än.