Glöd · Debatt

Kossan Rosas klagosång

En kossa

Efter Astrid Lindgrens artiklar i Expressen 1985 fick kor rätt att beta utomhus sommartid, men nu är den rätten hotad. Mjölkkon Rosa kommenterar med skrivhjälp av Susanna Kumlien.

DEBATT. Inte får jag träffa tjuren längre. Jag blir inseminerad. Sedan tar de kalven ifrån mig. Jag är ju bara en ko. De säger att jag är dum.

Alla magarna ska få sitt. Mjölk för starka barnaben, ost för goda mackan. Keso för den som vill, grädde för såsen och desserten. Sedan är det fil och yoghurt. Och så mycket annat människor behöver.

Jag har gjort min plikt för människorna i många tusentals år. Men ingen av dem tackar mig när jag står här och vegeterar. Tvärtom: Att kalla någon en kossa är ett skällsord. Och så kallad havremjölk föredras istället för vad jag producerar i mina juver.

Här kontemplerar Rosa medan hon fortsätter att tugga.

Jag har fyra magar. Alla magarna ska ha sitt. Att omvandla gräs till mjölk är en omständlig och lång process. Därför fiser jag. Nu har jag fått veta att jag därmed är orsaken till klimatkrisen. På detta fiser jag lite extra.

Som kanske ingen annan har jag bidragit till att bygga upp civilisationen. Den hade inte varit möjlig utan mig. Och jag har varit trogen och lojal mot mänskligheten genom hela den processen.

Så låt oss vara uppriktiga, det här med klimathotet är något ni orsakat på egen hand. Vi kossor hade som vanligt inget att säga till om. Om kossorna hade fått bestämma, hade det aldrig hänt. Det var ni som bestämde.

Kossan Rosa tuggar vidare.

Om jag nu någonsin i mitt individuella liv kan få lyckan att återse min kalv, eller att springa ut i hagen om våren, är ju helt upp till er. Det unnar ni mig kanske inte, men vet då också att jag är fullt på det klara med att bli entrecôte till slut. Jag ger verkligen mitt allt för mänskligheten.

Så min fråga måste bli: Gör du?

Kossan Rosa

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV