Att bomba stadsdelar där människor bor och döda deras nära och kära är ett effektivt sätt att göra dem fientligt inställda, skriver Anders Cardell. Ändå är det så både Israel och USA ”bekämpar” terrorismen.
DEBATT. Det nya året börjar med en rad frågeställningar. Information talar för att USA verkar vara berett att starta ett regionalt krig, för att stödja Israel i landets pågående slakt på civila palestinska kvinnor och barn.
Hela världen fick lida av konsekvenserna av kriget i Irak. En betydelsefull fråga är om världen kommer tillåta att USA startar ännu ett orättfärdigt krig? De flesta känner till vilka konsekvenser kriget i Irak bidrog till. Det är tyvärr inte det enda kriget som lett till enorma konsekvenser.
Även om den mest tragiska aspekten alltid handlar om att människor förlorar sina liv kan det vara bra att känna till att USA:s krig i Afghanistan kostade amerikanska skattebetalare 300 miljoner dollar om dagen, varje dag i 20 års tid. Vi vet vad även detta krig resulterade i.
En aktuell fråga handlar om ifall amerikanska skattebetalare är beredda att ställa upp på att deras skattemedel används för att hjälpa Israel, döda civila palestinier? Vill USA betala för och bli än mer delaktiga i Israels krigsförbrytelser? Kommer USA ta ekonomiskt och socialt ansvar för de flyktingströmmar som ett krig kan leda till, eller blir det resten av världen som kommer få ta ansvar, som under det senaste kriget i Afghanistan?
Tidigare undersökningar visar att den palestinska befolkningen redan innan kriget levde under mycket svåra förhållanden. Tolvåringar som var födda och uppväxta i Gaza medverkade i en undersökning där man kunde konstatera att de upplevt fyra förödande krig under sin livstid.
När Nordiska flyktingrådet, NRC, genomförde intervjuer med 500 skolbarn i Gaza uppgav hälften att de saknade allt hopp om framtiden.
Världshälsoorganisationen fann i en studie som utfördes 2010 att en fjärdedel av tonåringarna i Gaza allvarligt övervägt att ta livet av sig de senaste tolv månaderna, 14 300 barn i åldrarna 13–15 år deltog i denna studie och sammanställningen av den gjordes 2017.
2008 genomfördes en studie bland barn i Gazaremsan som visade att 41 procent av barnen i Gaza led av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).
En senare undersökning som genomfördes efter operationen Guardian of the walls, där den israeliska militären riktade in sig på tätbefolkade bostadsområden, visade att antalet barn med PTSD i Gaza stigit till 91 procent.
Tidigare erfarenheter i ett globalt perspektiv visar hur försök att bomba bort terrorism faktiskt skapar mer terrorism.
2010 skrev professor Robert A Pape en artikel för Foreign policy med titeln It’s the occupation, stupid om sin studie vid University of Chicago, där han fann att självmordsbombningar inte är resultatet av islamisk fundamentalism utan i första hand en reaktion på utländska militära ockupationer.
Några anmärkningsvärda utdrag från ovan beskrivna artikel visar bland annat att:
”Mer än 95 procent av alla självmordsattacker är ett svar på utländsk ockupation.”
”Eftersom USA har ockuperat Afghanistan och Irak, som har en sammanlagd befolkning på cirka 60 miljoner, har det totala antalet självmordsattacker över hela världen ökat dramatiskt, från cirka 300 under åren 1980 till 2003, till 1 800 under åren 2004 till 2009.”
En av de mer chockerande uppgifterna är att de militära interventionerna har lett till att ”Över 90 procent av självmordsattackerna världen över är anti-amerikanska.
”Varje månad innan de militära insatserna i Irak och Afghanistan upphörde var det fler självmordsterrorister som försökte döda amerikaner och deras allierade i Afghanistan, Irak och andra muslimska länder än under alla åren före 2001 tillsammans.
Från 1980 till 2003 var det 343 självmordsattacker runt om i världen, och som mest var 10 procent anti-amerikanskt inspirerade.
Sedan 2004 har det varit mer än 2 000 attacker där över 91 procent riktat sig mot amerikanska och allierade styrkor i Afghanistan, Irak och andra länder.”
Journalisten Jonathan Marshall skrev följande 2017: ”Den mest valida studien av källorna till terrorism och uppror på kontinenten, Journey to Extremism in Africa (september 2017), visar att det som utlöser många individer att gå med i våldsamma grupper är incidenter av regeringssponsrat våld, som ’dödande av en familjemedlem eller vän’ eller ’gripande av en familjemedlem eller vän’.”
Han fortsätter med att säga att ”resultaten kastar starka tvivel på frågan om hur terrorismbekämpning bör utföras”.
• Staters beteende kopplat till olika ”trygghets- och säkerhetsinsatser” har visat sig vara en framträdande accelerator för rekrytering, snarare än tvärtom.
• Resultaten talar för att behovet av en dramatisk omvärdering av statliga säkerhetsfokuserade interventioner är brådskande.
Flera andra experter har dragit liknande slutsatser från konfliktområden i Mellanöstern och Asien.
År 2008 varnade en Rand corporation-rapport om Lessons for Countering al-Qaida den amerikanska militären för att ”dras in i stridsoperationer i muslimska samhällen, eftersom dess närvaro sannolikt kommer att öka rekryteringen av terrorister.”
”Militär styrka har vanligtvis motsatt effekt från vad som är avsett: den överanvänds ofta, alienerar lokalbefolkningen på grund av sin hårdhänta natur och skapar ett fönster av möjligheter för rekrytering av terroristgrupper.”
På liknande sätt varnade Stimson task force år 2014 för amerikansk drönarpolitik, bestående av tidigare höga tjänstemän från CIA, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet, eftersom USA:s anfall hade stärkt radikala islamiska grupper i Mellanöstern, Afrika och Sydasien.
Med andra ord, det finns inget bättre sätt att få folk att vilja attackera dig än att bomba människors stadsdelar, döda och förskjuta deras nära och kära och utsätts dem för en förtryckande militär ockupation.
