Glöd · Ledare

Säkerhet handlar inte om våld och vapen

Säkerhet och säkerhetspolitik står högt på agendan just nu. I ett läge där väpnade konflikter eskalerat globalt och rapporter om gängvåld haglar in mer eller mindre regelbundet på hemmaplan är det kanske inte så konstigt. Begreppet “säkerhet” har blivit centralt i den svenska politiska debatten – men identifieras just nu också i stor utsträckning med våldskapital. Säkerhet har nästan uteslutande blivit en fråga om militär kapacitet och militära allianser, och om förmåga att fånga in och spärra in allt fler och allt yngre människor. Att säkerhet och trygghet är något som i grund och botten handlar om individen hamnar i skymundan när regeringen ska spänna sina försvarsmuskler i säkerhetens namn. 

Folk och försvars rikskonferens, som hölls i dagarna, är ett exempel på det militariserade säkerhetstänket. Agendan där hade onekligen ett väldigt militärt perspektiv, med militär förmåga som fokus. Och visst, det är inte konstigt att det finns en vilja att kunna skydda sig mot våld, med våld om så krävs, i en värld där de väpnade konflikterna just nu är både blodiga och många. Men att vilja ta till våld, att öka sitt våldskapital, är onekligen också ett effektivt sätt att öka risken för just våld.

TV4:s Kalla fakta släppte nyligen en granskning av hur många ostraffade barn som tvångsomhändertagits genom LVU för att komma bort från en kriminell miljö som efter omhändertagandet blivit kriminella.

Resultaten är fruktansvärda: I 84 procent av de granskade fallen (201 av 240) har ett tidigare ostraffat barn blivit kriminellt efter ett tvångsomhändertagande. Hur många som skulle blivit kriminella om de inte omhändertagits är förvisso också en relevant fråga. Just det kan man dock bara sia om. Men alldeles oavsett måste det ses som ett totalt misslyckande av staten att så många ostraffade barn blivit kriminella efter statens ingripande.

Tvångsomhändertagande är en metod där man kränker barns frihet – och också tar ifrån dem den miljö de upplever som trygg och säker, även om det är en destruktiv miljö. Ändå tycker Tidöpartierna att fler barn ska omhändertas på det här sättet – allt i säkerhetens namn. 

Trygghet och säkerhet får inte bli identiskt med ett ökat våldskapital. Säkerhet stavas inte ”militär”. Lägger man enbart fokus på våld och vapen bygger man aktivt den dystopi man påstår sig vilja avvärja. Debatten behöver ett perspektiv som ställer mänskliga rättigheter och alla människors lika värde i första rummet, framför militär, försvar, våld och vapen. När vi reducerar människor till enheter, som ”soldater” eller ”kriminella”, är vi knappast bättre än de vars värderingar vi försöker ta avstånd från, de vi vill försvara oss mot. Att skapa trygghet och säkerhet för barn och unga, att skapa trygga vägar för människor ut ur destruktiva beteenden borde vara det första man pratar om när man pratar om säkerhet, inte det sista.

En varm brasa att sitta vid i midvinterkylan.

Vargjakt.