Glöd · Ledare

Om 13-åringar kan sitta i fängelse kan de rösta också

Barnrapporten 2024 från Bris” är diger läsning. Antalet samtal till organisationen ökar för varje år, och några av de kategorier som ökat mest de senaste åren är psykisk ohälsa, självskadebeteende och kriminalitet. Att antalet samtal ökar behöver inte vara dåligt i sig – det är bra att de barn som mår dåligt söker hjälp och stöd. Men antalet barn som mår dåligt ska inte öka. Rapporten konstaterar att ”insatser behövs inom flera områden för att förbättra barns och ungas livssituation och stärka framtidstron”. Just det där med framtidstro är ett återkommande tema. 

Det borde vara självklart att vuxenvärlden kan erbjuda stöd när barn mår dåligt eller far illa. Det borde vara självklart att vuxna ska bidra till att skapa en värld där barn känner framtidstro. Men istället har vi en regering som gör motsatsen. Istället skriver Sverigedemokraterna, regeringens nära samarbetspartner, i sin skrivelse om sänkt straffmyndighetsålder: “Det torde stå klart att personer som är kapabla att begå sådana gärningar även är kapabla att möta den rättmätiga konsekvens ett straff för en sådan gärning innebär.” Det torde stå klart, tycker jag, att personer med makt inte reducerar barn till ett verktyg för kriminella gäng. Det torde stå klart att ett barn alltid är ett barn, och att de med makt aldrig någonsin får förbise det. 

Det torde också stå klart att om vi som samhälle bedömer att 13-åringar är kapabla att begå hemska brott, och därmed kan förstå och ta konsekvenserna av det, borde de också kunna ta ansvar i demokratin. Ansvar kan väl ändå inte bara gälla när man gjort något fel? Är du en moraliskt väl utvecklad och kapabel individ med insikt i konsekvenserna av ditt eget handlande bör du kunna rösta och delta i demokratin. Med det sagt: jag tycker att sänkt straffmyndighetsålder är ett vidrigt förslag. Det tar ingen hänsyn till vad ett barn behöver av vuxenvärlden. Sänkt rösträttsålder, däremot, så att den åtminstone matchar dagens straffmyndighetsålder, är jag för alla dagar i veckan.

Regeringen och SD vill inte ge ungdomar mer makt och inflytande över sina liv. De vill ta den ifrån dem – i synnerhet unga med annan etnisk bakgrund än svensk. De vill, maskerat som ett krig mot gängkriminaliteten, strömlinjeforma samhället utifrån sin egen obehagliga agenda. Barn och ungas hälsa och inflytande över sina egna liv verkar oviktig när våra makthavare, oavsett politisk riktning, pratar om kampen mot gängen. I rapporten står: ”I intervjuer med rättspolitiska talespersoner som Bris har gjort framgår det att det är förhållandevis lätt för politiker att enas kring repressiva förslag. Det verkar dock vara svårare att enas i frågor kopplade till främjande och förebyggande insatser, trots att evidensen talar för dessa.” Varför då, kan man ju undra? Är det för att barnperspektivet helt enkelt inte låter lika coolt och slagkraftigt? När man läser är det svårt att förstå vem de här “hårda tagen” ska gynna, och vad målet egentligen är. För vad har vi politiken till egentligen, om inte till att skapa en bättre värld för framtida generationer? 

Barnrapporten 2024 borde vara en ordentlig varningsklocka för de som styr. Det är den bristande framtidstron som ofta ligger till grund för andra beteenden, såväl självskadande som kriminalitet. Vi behöver fler röster för barns perspektiv i politiken, fler vuxna som vågar lyssna på och respektera alla barn, oavsett om de begått brott eller inte. Om barn och unga får bli bemötta av vuxna som vill förstå och lyssna kommer gängen, som mer än gärna frossar i ett barns övergivna framtidshopp, få arbeta i allt hårdare motvind. Insatser för att stärka barn och ungas välmående och makt över sina egna liv borde stå högst upp på agendan för alla som säger att de på allvar vill arbeta mot gängkriminalitet och skapa ett bättre samhälle för alla. 

Mannen i ”snippamålet” döms för våldtäkt mot barn. 

Internationella ridsportförbundet FEI förbjuder filminspelningar under sina tävlingar.