Ukrainska flyktingar som omfattas av massflyktsdirektivet och som varit i Sverige i minst ett år kommer att kunna få ett svenskt personnummer före årsskiftet, meddelade migrationsminister Maria Malmer Stenergard nyligen i en intervju med GP. Det innebär bland annat att de kommer kunna få ta del av svensk sjukvård (inte bara ”vård som inte kan anstå”) och att de kommer kunna få etableringsstöd vilket ger 308 kronor om dagen, istället för bara 71 kronor vilket är vad asylsökande har rätt till.
Det här är förstås glädjande nyheter för alla ukrainska flyktingar som fram tills nu har hamnat ”mellan stolarna”, det vill säga, de har rätt att befinna sig i Sverige men de har inte rätt till de förmåner som en flyktingstatus ger.
För att förstå bakgrunden till det här måste vi backa bandet till början av 2022 och Rysslands invasion av Ukraina. När Ukraina anfölls reagerade EU:s ledare inte riktigt så som man har reagerat vid andra krig som har utlöst flyktingvågor under de senaste åren. När det gäller de utomeuropeiska flyktingarna har man gjort allt man kunnat för att hålla dem borta, bland annat genom att bygga stängsel och muta stater som Turkiet och Libyen. Men när de ukrainska flyktingarna började komma inträffade istället något historiskt – för första gången någonsin aktiverades EU:s massflyktsdirektiv som ska kunna användas när det sker en ”massiv tillströmning av fördrivna personer till en eller flera medlemsstater i EU”.
Tack vare det får de ukrainare som flytt till EU-länder ett tillfälligt skydd. Men det innebär också att de inte omfattas av de regler som gäller för ”vanliga flyktingar”. I Sverige är till exempel hela vårt välfärdssystem uppbyggt kring att man har ett svenskt personnummer, något som man kan ansöka om när man har fått uppehållstillstånd. Men eftersom ukrainarna bara fått tillfälligt skydd har de heller inte kunnat få något personnummer.
Flyktingvågen från Ukraina blottade dock inte bara en diskrepans hur man såg på flyktingar inom EU, även i Sverige har det blivit tydligt att många – såväl inom politiken som bland vanligt folk – värderar de ukrainska flyktingarnas rätt på ett helt annat sätt än man värderar andra flyktingar. Ett talande exempel är Staffanstorps kommun som under lång tid inte velat ta emot några flyktingar alls, men som plötsligt välkomnade ukrainska flyktingar.
Det här är en syn som också blir skrämmande tydlig i GP:s intervju med Malmer Stenergard. Hon får där en fråga om varför de väljer att inte höja dagsersättningen även för alla som är asylsökande och hon svarar då: ”De som är asylsökande ska in i ett helt annat system. Det innebär att alla som söker asyl ska in på ett mottagningscenter. Som det ser ut idag ska tre fjärdedelar av dessa sedan återvända.” Vidare säger hon: ”Ukrainarna ska folkbokföras eftersom det här kriget ser ut att bli mycket mer långvarigt än vad de flesta hoppades på. Övriga asylsökande är ju här under en kortare period.”
Det är som att Malmer Stenergard inte vill kännas vid att andra människor som flytt från andra delar av världen också kan ha verkliga skyddsbehov. Hon har redan på förhand bestämt att tre fjärdedelar av dem ska återvända, trots att hon inte har en aning om varför de flytt till Sverige. Vad säger hon till exempel till de som flyr undan al-Shabaabs hänsynslösa härjningar i Somalia, ett land som i princip har befunnit sig i inbördeskrig sedan 1991? Eller kriget i Jemen som har pågått sedan 2015 och där omkring 24 miljoner är i behov av nödhjälp? Eller till de palestinier som befinner sig i Sverige och som fortfarande, trots Israels hänsynslösa bombningar av Gaza, nekas asyl av Migrationsverket? Tillhör de alla kategorin ”asylsökande som bara ska vara här en kortare period”?
Till saken hör också att dagersättningen till asylsökande inte har höjts sedan 1994 och är skrämmande låg, så låg att den i princip är omöjlig att leva på. Malmer Stenergard rättfärdigar det med att de asylsökande ska bo på återvändandecenter där de får mat och husrum och då behövs det ju ingen högre ersättning. Hon kunde också ha sagt att vi ska hålla dem inlåsta där vi både kan se till att hålla nere kostnaderna och övervaka dem för att sedan snabbt kunna utvisa dem.
Det är positivt att de ukrainska flyktingarna får en något bättre levnadsstandard (även om 308 kronor om dagen sannerligen inte heller är mycket pengar) och att de får tillgång till sådant som tidigare har undanhållits dem. Men samtidigt som regeringen ger dem den rätten cementerar de också klyftan mellan det som de ser som ”riktiga flyktingar” och det som föraktfullt brukar kallas för ”ekonomiska flyktingar” eller ”lycksökare”. I verkligheten går det förstås inte att göra någon sådan uppdelning. Flyktingar från andra delar av världen har lika stor rätt att känna sig trygga och att få en dagersättning som det går att leva på som de ukrainska flyktingarna.
