Till supporterkulturens försvar

Fotbollssäsongen är igång på allvar. Herrallsvenskan drog i gång i påskhelgen och damallsvenskan drar igång nu i helgen. Båda drar mer publik än någonsin. AIK–Västerås hade i premiären närmare
37 000 åskådare, till Hammarby–Kalmar blev de 30 000 biljetterna snabbt slutsålda när de släpptes. Även IFK Göteborg, Malmö och Halmstad sålde slut sina hemmapremiärer. 

Trots att Sverige är ett litet land och herrallsvenskan rankas som den 23 ligan i Europa, sett till fotbollskvalitet, har bara 10 av 55 länder ligor med högre publiksnitt. Den svenska läktarkulturen är så omtalad att Youtubers åker hit från resten av världen för att uppleva och dokumentera stämningen, tifona, pyrotekniken och sångerna. Snabbast är kanske publiktillströmningen bland barnfamiljer, och flera av storlagen vittnar om hur deras familjeläktare säljer ut snabbt. Det här och alla utövare gör fotbollen till Sveriges största folkrörelse. Det är också Sveriges största integrationsprojekt, både genom alla ungdomar som spelar och hur det ser ut på läktaren. Ingenstans samlas folk med så olika bakgrund och förutsättningar på samma plats och med en gemensam passion. 

Samtidigt pågår en kamp runt den svenska fotbollen. I grunden handlar det om ifall fotbollen i Sverige ska fortsätta vara en folkrörelse eller om den helt ska kidnappas av kapitalismen. Om olje- och andra miljardärer ska kunna köpa lagen och styra dem, så som skett i stora delar av fotbollsvärlden. Även Sverige var på väg i den riktningen, men genom aktiva supportrar och medlemmar i klubbarna på 10-talet lyckades den så kallade 51-procentregeln räddas i Sverige. En regel som säger att de ideella föreningarna måste äga minst 51 procent av det bolag som driver verksamheten. Ingen kan alltså köpa sig en majoritet och ta makten över lagen. 

Den internationella utvecklingen fortsätter dock att trycka på. De superrika som investerar miljarder när de köper lagen vill inte missa ett Champions League-slutspel och de stora pengar det innebär på grund av en dålig match eller domarmisstag. Därför kommer gång på gång förslag på slutna ligor där de största lagen är garanterade plats oavsett sportsligt resultat, och i slutet av 10-talet började man införa VAR. Videogranskningar som ska garantera rätt domslut, men som gör att det blir en evig väntan på att domaren ska springa och titta på en skärm med reprisbilder innan man vet om ett mål kommer bli godkänt. En väntan som tv-kanalerna med alla möjliga repriser kan bygga upp spänning, diskussioner och en bra tv-dramatik runt. Tv-kanalerna, som står för de stora pengarna och värnar sin produkt, som bygger mer på underhållning än supporterskap.

Samtidigt berövas supportrarna på plats den spontana glädjen och direkta närvaron. VAR har nu införts i alla världens stora ligor, i många fall i strid mot supportrarnas vilja. Senast ut var Norge, där många nu för en bitter kamp för att få bort det igen. Men i Sverige har supportrarna än så länge genom 51-procentregeln och aktivt föreningsarbete lyckats stoppa införandet. Det trots idoga försök från Fotbollförbundets ordförande Fredrik Reinfeldt och andra pampar att runda föreningarna och dess medlemmar.

Dagens supporterkultur växte fram som en subkultur parallellt med punken under 70- och 80-talet. Det var uppror och kärlek. Kärlek till laget, livsstilen och kamraterna. Uppror mot gamla normer, likriktning och förtryck. I mångt och mycket var det samma inställning från de båda rörelserna mot etablissemanget och från etablissemanget mot rörelserna. Allt var inte vackert (och det lyftes gärna upp av media och av etablissemanget) men mycket var det.

Subkulturer dör ofta ut genom att de kommersialiseras. I många länder, framför allt England, tog man bort ståplatser och satte biljettpriser som många supportrar inte hade råd med. Det tog död på allt vad läktarkultur och stämning heter. En gång i tiden åkte många från Sverige till England för att se fotboll, det sker i viss mån fortfarande, men nu går resor också åt andra hållet. Trots betydligt sämre fotboll vill britterna uppleva stämningen på exempelvis ett Stockholmsderby.  

Derbyn – med enorma läktarspel och där pyroteknik ofta spelar en central roll. Något som har ett stöd bland breda supportergrupper. Men som makthavarna har förbjudit och försöker bli av med genom kollektiv bestraffning, avstängningar, väskförbud och allt mer intensiv visitering. Men ju hårdare makten försökt stoppa pyrotekniken, desto mer har det blivit.

Det finns också något oerhört vackert i att makten inte lyckas kväva något som så många vill ha. Men med detta växer det också fram en förståelse för att de som utför pyrotekniken maskerar sig för att slippa bli gripna, och när de väl är maskerade ligger det förstås närmare till verkliga ordningsstörningar.  På det sättet är polisens och maktens taktik extremt kontraproduktiv. 

I en värld där konservativa värderingar växer sig starka, allt mer ska läggas tillrätta, likformas, gå att mäta och där pengarna och kommersialism slår klorna i allt, är svensk fotboll och supporterkultur en befriande motvikt. Det är inte alltid vackert och det finns absolut saker som skaver, men det är äkta, det är mångfald, det är kärlek och oftast alldeles lagom upproriskt och bångstyrigt. Dessutom tyder mycket på att den vinner kampen mot moderaten Reinfeldt. Det finns mycket att lära sig på de svenska fotbollsläktarna.