Problemet är inte svenskfientlighet

Jag vet inte hur jag ska beskriva blicken. Den är iskall, dömande, föraktfull, hotande men samtidigt känner man sig helt osedd. Det är en blick som en vit person aldrig kommer att behöva uppleva. Den är reserverad för rasifierade. 

Sverigedemokraterna fortsätter att sätta agendan för regeringspartiernas migrations- och integrationspolitik. I SD:s historik återfinns idéer om folkutbyte, inbördeskrig och den vita rasens hotade existens. I det narrativet måste inkräktarna avhumaniseras och förvandlas till sådant som är förknippat med olust och äckel. Som att den på alla sätt och vis systematiskt diskriminerade gruppen första- och andragenerationsinvandrare från icke-europiska/nordamerikanska länder skulle utsätta den etniskt svenska befolkningen för ”omvänd rasism”. 

Det är verkligen inte okej att vare sig etniska svenskar eller icke-etniska svenskar känner sig diskriminerade och på individnivå är det alldeles uppenbart så att det förekommer att etniska svenskar känner sig utsatta. Två frågor behöver dock genast besvaras: Är det här ett stort problem som hotar samhället? Vad beror det på att icke-etniska svenskar utsätter etniska svenskar för hat?

Svaret på den första frågan är nej. Icke-etniska svenskar hotar inte det etniskt svenska majorietssamhället. Det finns en oerhört stor mängd studier som tvärtom cementerar det faktum att icke etniska svenskar utsätts för systematisk diskriminering och rasism på alla områden i livet. Låt mig ta ett litet axplock:

Ny statistik från fackförbundet Kommunal visar att deras medlemmar har en 300 procent högre risk att visstidsanställas, om de är födda i Afrika. Den visar också att risken att utsättas för trakasserier, mobbing och/eller osynliggörande är 17,9 procent högre bland respondenterna födda utanför Norden. Enligt statistik från SCB 2022 är medianinkomsten för en person född i Afrika 63 procent av en person född i Sverige.

Enligt Diskrimineringsombudsmannen DO ökar antalet anmälningar rörande etnisk diskriminering varje år och 2023 upplevde 9,7 procent av personer födda utanför Norden att de utsatts för kränkningar på grund av sin etniska tillhörighet och samtidigt har antalet anmälningar på grund av religiös övertygelse aldrig varit så högt som nu.DO:s forskningsgenomgång visar att personer födda utanför Norden, med muslimska eller arabiska namn, konsekvent och tydligt diskrimineras på arbetsmarknaden. Enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) statistik rörande hatbrott 2022 är det vanligaste hatbrottet verbala attacker med främlingsfientliga motiv, uttalade av en för offret okänd gärningsperson på offentlig plats.

BRÅ:s siffror ger mig kalla kårar för det innebär att rasismen mot icke etniska svenskar numera sker oblygt och helt öppet på gator och torg. Givetvis spelar det stor roll vad våra politiska ledare ger för signaler och vad de föregår med för några exempel. På alla tänkbara vis har politiker från höger till vänster gjort klart att invandrare är ett problem i sig, att vi inte är önskvärda och att vi inte heller bör åtnjuta samma förmåner. Man låter oss förstå att det allra bästa vore om vi “åkte hem” vilket avslöjar att hur vi än anstränger oss kommer Sverige aldrig att kunna bli vårt “hem”.

Att utpekas som en belastning och som icke-önskvärd av ett samhälle är en grogrund för att odla utanförskap och brist på ansvarstagande. Varför ska man anstränga sig och foga sig i ett samhälle som på alla sätt och vis visar att man anses vara mindre värd? Vars medborgerliga rättigheter ska villkoras i något luddigt vandelsbegrepp?

Genom att skapa ett klimat som främjar hat och fördomar öppnar vi dörren på vid gavel för extremism, totalitarism och demokratins fall. Det är inte svenskfientlighet vi ska prata om i Sverige, utan den känslokalla blick med vilken makten sätter sitt fotfolk i rörelse. Hatbrott, rasprofilering och etnisk diskriminering kommer att fortsätta att eskalera.