Missriktade anklagelser för ”islamism” används för att rättfärdiga diskriminering och vända bort allmänhetens blickar mot politiska misslyckanden, vilket leder till rasism och nationalism, skriver Vladan Lausevic.
I Sverige, liksom på andra håll i Europa, finns en befogad rädsla för och kritik mot islamistiska politiker och organisationer. Islamism handlar bland annat om idéer om att islam ska vara den enda eller priviligerade religionen i ett samhälle. Samtidigt finns det en oroande tendens, bland annat i Storbritannien, att reaktioner emot islamism och islamister missbrukas för att främja en odemokratisk utveckling. Det görs av högerpopulistiska politiker och organisationer vars beteenden och värderingar ironiskt nog liknar islamisternas.
Under de senaste veckorna har det brittiska politiska landskapet återigen blivit konfliktfyllt på grund av den farliga och odemokratiska retoriken på de högsta regeringsnivåerna. Flera konservativa politiker har utnyttjat rädsla för islamism för att rättfärdiga diskriminerande beteenden och för att distrahera från sina politiska misslyckanden. Denna utveckling drar uppmärksamheten från de verkliga frågorna och underminerar grunden för brittiska demokratiska och mångkulturella samhället.
Flera konservativa parlamentsledamöter har gjort svepande generaliseringar och godtyckliga anklagelser i stil med att Storbritannien styrs av islamister. Om att “islamistiska element” påverkar Londons borgmästare och muslim Sadiq Khan samt genom att kalla hela urbana områden islamistiska och ”no-go zoner” på grund av muslimska invånare. Sådana uttalanden är inte bara felaktiga – de är farligt vilseledande och främjar rasism, sociala fobier och nationalism.
Denna högerpopulistiska taktik handlar om mer än att ta itu med befolkningens verkliga behov eller säkerhetsproblem – den ska avleda uppmärksamhet från mer brådskande regeringsfel. Påståendena att Storbritanniens problem beror på mångkulturell utveckling är väldigt överdrivna och ofta obefogade. Istället finns det analyser och forskning som visar att verkliga problem bland annat beror på institutioners ineffektiviteter och brist på kompetent styrning.
Över hela Storbritannien minskar allmänhetens förtroende för polisens och rättssystemets förmåga att effektivt hantera brott – inte på grund av samhällenas etniska eller kulturella sammansättning utan på grund av ett uppfattat misslyckande med att agera beslutsamt och opartiskt. Grundläggande misslyckanden i systemet att verkställa lagar och skydda medborgare, oavsett de kulturella eller religiösa identiteterna. Det leder till verkliga konsekvenser och skapar splittring inom samhällen och mellan staten och invånarna.
När politiska ledare använder sina plattformar för att sprida rädsla istället för att främja förståelse och samarbete, matar de in i de berättelser som extremistgrupper använder för att rekrytera och radikalisera. Utnyttjandet av islamistiska rädslor är en taktik som har använts inte bara för vilseledning utan också för att motivera godtyckliga och diskriminerande politik. Det flyttar skulden från politik till människor, från institutionell reform till kulturell assimilering, vilket varken är en rättvis eller effektiv lösning.
Genom att måla upp en bild av en nation som belägras inifrån har vissa fraktioner inom det konservativa partiet hittat skäl att driva på för strängare lagar som till synes riktar sig mot muslimer men i praktiken urholkar medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter. Eftersom problemet är inte den multikulturella brittiska samhället utan hur staten svarar på och hanterar sin mångfaldiga befolkning.
Effektiv styrning, klara policybeslut och kompetenta institutionella svar behövs för att ta itu med Storbritanniens utmaningar, snarare än att en splittrande retorik som endast tjänar kortsiktiga politiska ändamål. Storbritannien kan istället främja ett verkligt inkluderande och säkert samhälle, men det kräver också att fler står upp emot rasism, rädsla och reaktionära beteenden.
