Dramatisk musik från alla håll. Leende, glada människor på gröna ängar. Ett budskap om att allt som är viktigt och vackert kommer från Europa. En uppmaning om allt vi ska åstadkomma tillsammans nu.
Jag är med klassen på EU-kommissionens informationsplats inför valet, och jag ser en film om varför jag borde rösta.
I några veckor har jag funderat: är det mest jag som ändrat mig eller världen som är ny? Jag brukade ju vara motståndare till Sveriges medlemskap i EU. Nu trivs jag knappt med etiketten EU-kritiker.
Det finns något intressant här. För detta är ju en åsiktsresa som jag delar med stora delar av det progressiva Sverige.
Ändå är EU inte mycket bättre nu än vad det var då. Fortfarande är makten alldeles för långt ifrån de flesta som berörs av besluten. Det går att argumentera för att den auktoritära högervåg som blåser över kontinenten, delvis är en motreaktion på upplevelsen av avstånd till de mäktiga. En upplevelse som unionen bidragit till att skapa. Murarna mot världen utanför EU har byggts högre än någonsin, diktaturer betalas att avlöna sina förtryckar-apparater mot att de håller flyktingar borta och makthavarna tycks hellre se på när barn drunknar i Medelhavet än hjälpa en flyende. Och allt detta innan högern ens kunnat ta över EU-parlamentet.
Men. Det finns ju alltid ett sådant.
Jag har svårt att se vilka andra än EU jag ska hoppas på i de globala klimatförhandlingarna. Jag hoppas att det finns någon där som kan stå upp för de demokratiska principerna mot Orbán och hans hejdukar. Jag applåderar när EU-utrikesministern säger ifrån mot Bidens beväpning av Israel, och jag tänker att när Trump blir vald så hoppas jag EU kan vara motvikt.
Det finns också en större rörelse, som kanske kan förklara för mig varför jag tycker som jag gör.
Jag var EU-motståndare i globaliseringen. På den tiden då gränser revs och allt verkade växa samman. Det var också en tid då alltfler människor varje morgon vaknade i en demokrati, och där den internationella rättsordningen uppfattades ta kliv framåt.
Då fanns det skäl att vara Tjalle Tvärvigg. Att försöka säga att allt det här kanske inte varar för evigt. Att vårt beroende av globala varuflöden gör oss mer sårbara. Att påpeka att den fria rörligheten för människor ständigt tycktes komma i andra eller tredje hand, att tillväxt och vinstprognoser alltid var viktigare.
Vi lever inte längre i samma tid. Diktaturerna blir fler och demokratierna allt mindre demokratiska, det pågår ett folkmord och när den internationella rättsordningens jurister försöker lagföra krigsförbrytarna blir de själva hotade, man måste ha passet med sig när man åker över Öresundsbron, partier går till val på att riva upp de internationella konventionerna som ska garantera oss våra rättigheter och de internationella samarbetena knakar i fogarna.
I nationalismens renässans, post-globaliseringens tidevarv, blir det viktigare att värna de internationella samarbeten som finns. Så länge de faktiskt finns och fungerar, och inte tas över av våra egna troll och trumpister.
Så jag går och röstar, och hoppas att det kan bidra till att EU blir något bättre än vad det är.
Men den där filmen. Den som borde berätta hur EU jobbar och funkar och vad valet kan innebära, som borde kännas som ett inslag i Anslagstavlan eller Lilla Aktuellt. Men som istället är ett hopkok av lika delar tonsatt Europa-nationalism och mässande om unionens förträfflighet. När jag sitter där och ser den med min klass, då tittar man inre EU-motståndare fram. Ska jag verkligen betala för det här? tänker jag och går ut bland valplakaten.
Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta.
Extremhetta i stora delar av Asien. Det går fort nu.
