Kultur och folkbildning är under politisk attack. En hel armada angriper i stort sett varje vrå. Tidningsstödet som bär mångfalden minskar dramatiskt, fredsorganisationer fråntas stöd, ur studieförbund och folkhögskolor slevas resurser, museer drar ner medan avgifter ökar och statliga fastighetsägare ökar hyror.
Angreppet på kultur och folkbildning är brett. Och försvaret svårt att upprätthålla.
Den politiska statusen på kultur och folkbildning är nämligen låg. När jag lämnade riksdagen var det två utskott som hade lägst status: försvaret och kulturen. Nu är kulturen ensamt om bottenplaceringen. Statsråd med kultur och folkbildning som sitt område är lågprioriterade med jämförelsevis undanskymda roller.
Förmodligen håller inte kulturansvariga i regering och i partier med om den bilden. Men det beror inte på sakförhållanden utan på självbevarelsedrift. Varför lämnade sossarna så lättsamt kulturministerposten till det lilla Miljöpartiet? Svaret var inte att just Miljöpartiet var profilerat på kulturfrågor utan på att det stora partiet ansåg det var lågt prioriterat och undanskuffat. Det medförde inte att de gröna kulturministrarna varit sämre än de socialdemokratiska, det är bara en bild av kulturministrars tyngd.
Statens utgift för kultur låg på knappt 14 miljarder förra året. Det är ungefär en tiondel av den vinst som de fyra största bankerna gjorde. Nu kommer vän av ordning att säga att även regioner och kommuner satsar pengar på kultur och folkbildning. Det är sant. Regionerna nästan 5 miljarder. Kommunerna drygt tolv miljarder. Så sammanlagt blir de offentligt utbetalda medlen ungefär 100 miljarder mindre än bankernas vinst. Det är en gigantisk summa …
Så ser proportionerna ut. Jag ska väl inte dra till med att ett JAS-plan kostar ungefär en miljard i stridbart skick. Hoppsan, nu gjorde jag visst det ändå. Ursäkta. Den jämförelsen ska vi ju inte göra nu för tiden. Ty de militära satsningarna är av religiös art, så pass att 27 nya miljarder dök upp i årets budget. Så nu är anslagen fördubblade på fyra år. Skalförsvaret, som i grunden motiveras av Rysslands militära invasion av Ukraina och därtill hörande plötsliga ansökan om medlemskap i Nato, tillåts äta upp det inre försvaret som till stor del är just det civila samhället där kultur och folkbildning är centrala delar. Det sker steg för steg. Och med sittande regering kommer det att fortsätta.
Tidöpartierna är ointresserade av bildning. Liberalerna har tidigare sett folkbildning som något viktigt, de var en viktig del av att den byggdes ut. De tre rörelserna som byggde var arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. De två sistnämnda var inte minst liberala bataljoner. Därur kom folkbildningsideal. Sen kom Johan Pehrson.
Den politiska eliten tycks inte förstå att kultur och folkbildning är ett av de starkaste kitten som håller samman ett samhälle och värnar demokratin. Det militära skalskyddet gillar man, men det som är innanför skalet låter man krackelera.
DN:s kulturchef förstår klimatfrågan.
DN:s ägare tjänar pengar på bilagor om flygresor under beteckningen ”hållbar turism”.
