Efter att ha vistats i Marocko och på Kanarieöarna och själv mött många människor som var på väg att fly från Afrika till Europa bestämde sig Marita Larsson för att skriva en bok. Resultatet blev romanen Migrant som handlar om en svensk kvinna och en kvinna från Senegal som möts på just Kanarieöarna.
– Jag avskyr verkligen orättvisor. Under mina resor till Marocko och Kanarieöarna så har jag mött väldigt mycket diskriminering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det var därför jag bestämde mig för att skriva den här boken, berättar Marita Larsson.
Hennes första tanke var att skriva en fackbok, men ett förlag tipsade om att det var bättre med en roman. Boken handlar om den unga kvinnan Aicha från Senegal och hennes möte med Elisa från Luleå. Handlingen växlar mellan Fuerteventura och Teneriffa på Kanarieöarna och Senegal.
Hur kommer det sig att du bestämde att Aicha skulle komma från Senegal?
– Det finns många senegaleser på Kanarieöarna, och det började med att jag faktiskt träffade en Aicha på Teneriffa som var från Senegal. Hon berättade om sitt liv, att hon hade tre barn hemma i Senegal och ett på Teneriffa, och hur hon sålde varor i marknadsstånd för att försörja sig. Men i romanfiguren Aicha finns också en massa andra levnadsöden. Det är det som är det fiffiga med en roman, man är mycket friare än om jag hade skrivit en fackbok.
6000 personer miste livet
Marita Larsson beskriver Senegal som ett land som tidigare varit relativt lugnt, men där det på senare tid har blivit mer oroligt. Perioden med stabilitet har dock gjort Senegal till ett vanligt transitland som många flyktingar passerar på vägen till Europa. Inte bara afrikaner kommer den här vägen utan även en del människor från till exempel Bangladesh, Jemen och Syrien eftersom det är lättare för dem att få visum till Senegal än till EU. Resan fortsätter sedan med små båtar till Kanarieöarna, en resa som är väldigt farlig och där många människor miste livet.
Förra året var det 45 000 personer som försökte ta sig över Atlanten från Afrika till Kanarieöarna, och av dessa miste 6000 personer livet. Det betyder att en av åtta migranter dör på resan.
De flesta svenskar förknippar nog mest Kanarieöarna med semesterresor. När blev du varse om att det också är en plats där många flyktingar hamnar när de försöker ta sig till Europa?
– Det är svårt att säga en exakt tidpunkt. Jag har varit på Kanarieöarna i omgångar sedan 2011, läst i tidningarna och sett på nyheterna och märkt att det bara blir värre och värre. Varje dag kommer hundratals flyktingar dit, och den senaste tiden har myndigheterna också blivit mer aggressiva. Nu lär det bli ännu värre med den nya EU-pakten.
Marita Larsson syftar på den överenskommelse som EU:s länder kommit överens om och som bland annat kommer innebära att det byggs asylcenter vid EU:s yttre gränser där många flyktingar kommer att ”snabbutredas”. Flera människorättsorganisationer har varnat för att det här riskerar att leda till överfulla fängelseliknande miljöer som kan skapa ytterligare trauman för flyktingarna.
– Vi är alla indragna i det här eftersom det är våra skattepengar som är med och finansierar de här murarna, säger Marita Larsson.
Turismen hålls igång av flyktingarna
Marita Larsson menar att många som är på semester inte vill höra talas om problemen med flyktingarna, och samtidigt är de lokala myndigheterna bra på att tysta ner det. Men tittar man under ytan märker man snart att turismen på Kanarieöarna till stor del hålls uppe av flyktingar.
– Tänk bara på vilka det är som sköter all servicen; städerskorna, restaurangbiträdena och försäljarna… Jag började söka upp de här människorna eftersom jag var nyfiken och ville veta hur de har det.
Hur har du annars gått tillväga för att sätta dig in i alla de umbäranden som flyktingar möter?
– Jag kom till Marocko första gången 2007 och man kan säga att den här boken bygger på alla mina möten med människor sedan dess. Jag har också läst många rapporter från FN, Amnesty med flera och tidningar på fyra olika språk, men framförallt bygger den på dokumentära vittnesmål som jag vävt in i olika karaktärer.
Vad tror du måste ske för att färre människor ska riskera sina liv på Atlanten?
– Det man kan göra direkt är att öppna för asylansökan och arbetstillståndsansökningar via ambassader. Sen har EU många avtal med despoter i länder som Tunisien, Turkiet, Marocko och Libyen. Deras metoder för att trycka flyktingar tillbaka är under all kritik, det är otroligt mycket våld.
– På lång sikt handlar det om att motverka de konflikter som tvingar människor att fly. Nu är det istället så att EU:s och västvärldens agerande leder till fler konflikter och fler flyktingar. Ett paradexempel är Lundin Oils agerande i Sudan. Men det handlar också om 400 år av kolonialism. Slutligen vill jag säga att man ska respektera asylrätten, behandla människor som människor och sätt dem inte i fängelser där de ska vänta på att skickas tillbaka.
