Regeringens utredare slår fast att möjligheten för kor att komma ut på bete ska slopas. Motiveringen är att både konkurrensen och lönsamheten skulle öka. Det poängteras också att Sverige har ett av världens strängaste djurskydd. Och det är just där problemet ligger. ”Det är ett befängt och osvenskt förslag. Korna ska självklart ha rätt till grönbete”, säger den landsbygdspolitiska talespersonen tillika före detta landsbygdsministern Anna-Caren Sätherberg (S) till Aftonbladet.

Men kor kan inte ha och har aldrig haft någon rätt till bete. Det ligger i sakens natur att den som definieras som ett rättslöst ting, en sak, inte kan inneha några som helst rättigheter. Något som också påpekades i den tidigare insändaren till Syre på samma ämne, Betesrätten är ingen rättighet, publicerad 2024-07-11.

Det kan alltså konstateras vara så att om en ko ska kunna erhålla en rättighet så basal som att få beta krävs det en förändring av det juridiska systemet. Ickemänskliga djur måste börja ses som rättssubjekt. Ett beteskrav är alltså inte en rättighet till bete, vilket alltför många personer i ledande positioner gör gällande. Att i bästa fall försöka skapa dramatiska poäng, i sämsta fall skylta med sin okunnighet, kommer inte att hjälpa några ickemänskliga djur alls.

Precis som Anna-Caren Sätherberg menar att förslaget är osvenskt säger Amanda Lind, talesperson för Miljöpartiet, på Facebook att förslaget kommer ta bort ”… något av det svenskaste vi har: välmående kor som får beta utomhus …” Det svenska djurskyddet är som sagt problemet. Det är osvenskt att inte låta kor gå ut och beta.

Det är dock svenskt att blunda för att det krävs ett undantag i djurskyddslagen för att avel av bland annat mjölkkor ska kunna fortsätta. Djurskyddslagens 2 kap. 10 § ”… Förbudet [att genomföra sexuella handlingar med djur] omfattar inte handlingar som utförs av veterinärmedicinska skäl eller i samband med avel eller av liknande berättigade skäl …”.

Utredningen inför den nuvarande djurskyddslagen, SOU 2011:75, konstaterar förvisso att ”[d]jur kan inte alltid visa sin motvilja mot intim kontakt med människor och de är också tränade att underkasta sig människans vilja. Många anser att sexuell användning av djur därför bör betraktas som ett övergrepp och att det finns likheter mellan sexuell användning av djur och sexuella övergrepp på barn. Varken barn eller djur kan ge ett ’informerat samtycke’ och de är också beroende av att andra ingriper och hjälper dem. Forskare har också påpekat att det lidande som man utsätter djur för i andra sammanhang ofta kan rättfärdigas med samhällsnytta men att detta inte kan anses finnas för denna typ av handlingar (Revholt 2006) …”.

Samtidigt kommer utredaren fram till slutsatsen att ”[h]andlingar som utförs av veterinärmedicinska eller hygieniska skäl samt i samband med avel (t.ex. förebyggande medicinska åtgärder, kastrering, sterilisering, sädesuppsamling eller inseminering) omfattas inte av förbudet. Utredaren bedömer att det för dessa handlingar finns ett samhällsintresse som kan rättfärdiga dessa. Vidare utförs sådana åtgärder och ingrepp av personer med särskild kompetens, vilket innebär mindre risk för skador på och lidande för djuren …”

I detta sammanhang är det väldigt relevant med följande minnesregel, svensk djurskyddslagstiftning förbjuder inte lidande. Så länge lidandet kan motiveras som nödvändigt är det helt i enlighet med lagstiftningen, för referens hänvisas läsaren till djurskyddslagen 2 kap. 1 §. Det är också svenskt att skilja kalvar från mödrar. Det är svenskt att fullständigt blunda för kors egenvärde och vilja att leva den dag de har gjort sitt i mejerifabriken. Det svenska djurskyddet agerar efter devisen ”Animal patiens iustificari cum servit societatem” – ”Djurens lidande är berättigat när det tjänar samhället”. Svenska djur är rättslösa och med ”djurvänner” som predikar svenskhet behöver djur inga fiender.