När ett litet barn förlorar sin biologiska mamma blir det ett trauma som adoptivföräldrarna inte kan läka, skriver Susanna Johansson. Hon berättar om sin egen väg från känslomässig avstängdhet till att se och erkänna sorgen och ångesten som hon kände när hon togs från sin familj.
DEBATT. Det är lätt att glömma bort adoptionens långtgående konsekvenser eftersom samhället väljer att blunda för dem. Nancy Newton Verriers bok inom fältet psykologi, Primal wound (1993), handlar om adopterade barns primaltrauma; separationen från sin mamma. Hon skriver att barnet har en ”profound connection” till sin biologiska mamma och för alltid kommer att önska och sakna detta band. Och den längtan gör att den adopterade ofta känner sig hopplös, hjälplös, tom och ensam. Brottet innebär även en intrapsykologisk förlust av självet, skriver Verrier.
Detta var adopterades arvegods att förhålla sig till och leva med. Inte alla klarar det, av förståeliga skäl, vilket förklarar den förhöjda suicidrisken för adopterade.
Barnet ni adopterar är menat att vara med sin mamma. Adoptivföräldrarna kan aldrig ersätta den mamman, oavsett hur bra de är, skriver Verrier, då det är fel match rent biologiskt. Ett faktum många adoptivföräldrar ens vill tänka på. Barnet är i stort behov av stöd av adoptivföräldrarna och samhället för att hantera separationen från sin mamma. Men i Sverige pratas det inte ens om separationstrauma. Därför går adoptivbarnens känslor, deras copingstrategier, traumareaktioner och den psykiska ohälsan som kommer därur oftast obemärkt förbi.
Att exempelvis vara anpassningsbar och ”duktig” kan vara strategier för att undvika ytterligare separation – men är oftast inte vår ursprungliga personlighet. Verrier skriver att adoptivföräldrar inte ska låta sig luras att lydiga och välanpassade barn mår bra och är opåverkade av separation. Adoptivbarn trycker undan känslorna från separationen, enligt Verrier.
Många adopterade lever med den anpassade personligheten hela livet i tron att det är deras ursprungliga jag. De intalar sig att de inte tänker eller känner någonting kring sin separation och adoption, vilket kallas för ”att vara i adoptionsdimman” och är en överlevnadsstrategi och konsekvensen av undanträngda känslor.
Känslor som kan komma upp till ytan vid situationer som påminner om det ursprungliga traumat, såsom separationer, relationer eller att bli förälder exempelvis. Att komma ut ur dimman kan bland annat innebära ett erkännande av den emotionella, psykologiska, kanske även fysiska och mentala inverkan som separationen och adoptionen haft, och behovet av copingstrategier. Även adoptivbarn med bra uppväxt upplever konsekvenserna av separationstrauma och adoption, för det handlar inte om adoptivföräldrarna. Det handlar om barnets livshistoria – att förlora sin mamma och trygghet – och konsekvenserna av det.
För varje steg ut ur dimman och återupptäckandet av mina rötter avtäcks allt fler lager av konsekvenserna av adoptionen. I negativ bemärkelse. Separationen har lämnat spår som påverkat hela mitt liv, framför allt känslomässigt och psykologiskt, ändå har jag ansetts ”välanpassad”. Dock för välanpassad för mitt eget bästa, för det är svårt att få rätt hjälp inom sjukvård och psykiatri, om ens någon, när man är välanpassad.
Jag var mer eller mindre i adoptionsdimman till slutet av 30-årsåldern. Först efteråt insåg jag, och inser fortfarande, hur mina livsomständigheter format mig. Därefter kunde jag analysera mitt psykiska mående under livet, min personlighet och livet som brun i en vit familj och samhälle. Och vad i min ”personlighet” som egentligen var traumareaktioner, copingstrategier, anpassning och undvikande av känslor och situationer som påminner om separationstraumat.
Efter utträdet ur dimman har jag nått allt fler klarheter och skalat av ytterligare lager av anpassningar och projektioner som livet inneburit. Mina ögon började öppnas i samtal med andra adopterade som vågat ifrågasätta sina livsomständigheter, genom adoptionsaktivister online och på senare år via statens samtalsstöd för adopterade. Jag har även gjort återresor till mitt ursprungsland.
Ett lager jag blev varse på mina återresor är att avsaknad av språket och de kulturella koderna bidrar till utestängning från stor del av kulturen. Utan språk är man ”utlänningen” fastän jag föddes där. Det går inte heller att prata med familjen utan tolk vilket utgör en enorm barriär. Men det svåraste lagret att upptäcka och bearbeta är all tid vi har förlorat.
Ovanstående omständigheter har bidragit till konsekvensen att jag alltid kommer att vara en outsider, även i mitt ursprungsland (mellanförskapet). Och till vad jag kallar ”den existentiella ensamheten” – ett långtgående symtom av separationstraumat.
Dessutom är det många adopterade som aldrig hittar sin biologiska familj även om de försöker, på grund av knapphändiga eller falska papper. Alla har inte råd att göra röttersök och återresor och det finns inga statliga bidrag för det.
Vårt livsöde blev således att inte höra hemma till fullo någonstans och att förlora kopplingen till våra rötter, för att andra gjorde dessa val. Ovanstående konsekvenser är en sorg vi adopterade får leva hela livet med.
På den senaste resan avtäckte jag just den oändliga sorgen som alltid funnits inuti men aldrig fått ta plats. Det betyder att jag inte längre är emotionellt avstängd, vilket jag varit stor del av mitt liv. Jag har påbörjat sorgearbetet över allt jag förlorat. ”Allt kom rasande ut, likt ur väggen i The shining”, som jag skrev i Heliumballong.
Känslorna kom rasande ut efter att jag spenderat sista perioden av återresan i stadsdelen där tingsrätten som godkände min adoption är belägen. Jag gick eller åkte förbi tingsrätten nästan varje dag. Nästan varje gång fotade eller filmade jag den. Det var ett sätt för mig att pränta in och förstå att det var här allt började – här klubbades mitt livsöde. Jag försöker nu känna alla känslor som kommit upp till ytan, men det är väldigt svårt och lätt att gå vilse.
Just nu känns mina återfunna bebiskänslor, det vill säga de känslorna jag som bebis kände vid separationen, som en käftsmäll!
Känslorna av övergivenhet, sorg, förvirring, rädsla och extrem existentiell ångest (dödsångest), såsom det kändes utifrån ett bebisperspektiv – att bli lämnad för att dö – är nästan outhärdliga att känna. För som bebis klarar man ju sig inte utan sin mamma, och när hon plötsligt tas ifrån en skapar det ett kroppsligt trauma (förhöjda kortisol- och adrenalinnivåer och minskat serotonin samt ändrad hjärnstruktur och funktion), och blir kvar där, även om bebisen/barnet sen får en annan familj. Detta är livsviktig kunskap för adoptivföräldrar!
Jag kommer nog aldrig förlikas med allt som hände mig, och jag önskar att detta inte blivit mitt öde. För det är ett grymt öde och det krävs oerhört mycket resiliens och psykologiskt arbete för att klara av att känna och hantera känslorna på ett sunt sätt och inte förbli emotionellt avstängd. Och utöver det, inte bara överleva, utan läka, frodas, utvecklas och leva sitt liv, inte bara en förlängning av det liv ens adoptivföräldrar ville ha.
Men att vårt livsöde inte ens erkänns och valideras av samhället, och att vårt lidande till och med förminskas och skambeläggs är nog det allra värsta. Det är samhällelig gaslighting, vilket adderar till ett öde osannolikare än science fiction – det vill säga om man räknar in alla konsekvenser jag nämner ovan, vilket man tyvärr sällan gör, vilket är anledningen till denna debattartikel.
Sedan jag kom hem från min återresa har jag hamnat i en existentiell kris. Men efter många års arbete med min psykiska hälsa och mitt välmående och att lugna mitt nervsystem har jag nu verktyg för att grunda mig själv, så jag kan hantera det även om det är svårt.
Det var ju så här jag kände när jag plötsligt blev fråntagen min mamma och trodde jag skulle dö. Jag försöker hedra mitt inre barn genom att känna alla de svåra känslorna som funnits i kroppen alltsedan separationen. För jag har äntligen fått fatt i de känslorna, och jag hittade dem på platsen som förändrade mitt liv för alltid.
