Vargar tar inte barn i sandlådan – men landsbygdsminister Peter Kullgren använder barnen på landsbygden som argument för att minimera vargstammen. Om han en dag skulle varna för en verklig fara, hur många skulle tro honom? undrar Maria Ljung.
DEBATT. Vårdagjämningen har passerat, så vargavintern är förhoppningsvis över i vårt land för den här gången. Det gäller dock inte debatten kring varg, den kommer med all säkerhet fortsätta, året om. För vargens vara eller inte vara är ett omstritt ämne. På ena sidan värnare och natur- och djurorganisationer, på den andra jägare och bönder som föder upp tamdjur.
På den andra sidan har det, i och med att den nya regeringen tillsattes, även tillkommit tunga beslutsfattare som arbetar mot vargens vara i vårt land. I täten för dem går, hörs och verkar främst landsbygdsminister Peter Kullgren. KD, M, S och C vill att antalet vargar ska minskas radikalt. Därför gav de sommaren 2023 Naturvårdsverket uppdraget att utreda hur det totala antalet vargar kan halveras från 300 till 170 stycken.
V och L hävdar att de vill att vetenskapen ska bestämma antalet och MP vill ha fler vargar än i dag. Resultatet av den givna undersökningen ska presenteras om en månad. I veckan har det även beslutats om att uppdatera riktlinjerna för skyddsjakt på varg. Jägarna klappar händerna nöjt och konstaterar att det är en klar förbättring jämfört med tidigare. Det betyder i praktiken att det nu är lättare att få till skyddsjakt på varg, en art som är fridlyst och klassad som sårbar för utrotning.
Kullgren motiverar sin vargpolitik med att den syftar till att skapa trygghet och frihet för alla som bor i Sverige. Han säger att vi lever i en tid där vargen smyger sig allt närmare inpå människors vardag. Kullgren lyfter ofta i debatt och på sociala medier att det handlar om människor på landsbygdens trygghet. Så sent som i agenda den 17/3 argumenterade han så här för att minimera den svenska vargstammen ordentligt: ”Säg att man har vargar som stryker runt gårdsplanen. Det finns ju människor som bor på riktigt på landsbygden, hemma i mitt län och i många andra län där man också vill kunna känna sig trygg när man släpper ut barnen i sandlådan utanför, utan att behöva vara där och titta varenda sekund.”
Hans känsloargument om hur farlig vargen är inte bara förlegad och ogrundad utan skapar också klyftor mellan stad och landsbygd. Ett vi, ett dom med olika förutsättningar och att det skulle vara någon skillnad på var man är förälder.
Att vara förälder innebär alltid ett ansvar att säkra sina barns säkerhet, oavsett var man bor och om det leker ensamt eller om föräldern är i närheten. Hur dessa riskbedömningar och anpassningar ser naturligtvis olika ut beroende på omständigheterna i den miljö där man bor. Men att föräldrar i städer, och ännu mer i ”utsatta områden”, kan lämna sina barn obevakade i sandlådan är mer eller mindre helt osannolikt. Och då handlar det inte om vilken fara man skyddar sitt barn ifrån, utan om ett ansvarstagande för och omhändertagande av sina barn. Den drivkraften ligger i föräldrarollen.
Så att använda barn i sandlådor, eller som står och väntar på skolbussen på landsbygden, i argumentationen mot varg blir inte bättre än ihålig skrämselpropaganda för att driva sin egen intressefråga.
Peter Kullgrens ständiga utspel om hur farlig vargen är, och hur otrygg landsbygden är om det finns varg i vår natur, kan närmast liknas vid vallpojken som för att få omväxling skrämde byborna med ropet ”vargen kommer” fast den inte gjorde det …
Om Kullgren så småningom faktiskt har något att komma med så riskerar han att inte bli trodd. Sensmoralen han borde fundera på är att den som far med osanning inte kan vänta sig bli trodd när det verkligen gäller!
