EU-parlamentsvalet blev ett fiasko för Sverigedemokraterna, ett jaha för socialdemokrater och moderater och en seger för liberaler, gröna och vänsterkrafter. En del trender har gått analytikerna förbi. Den stora vallokalsundersökningen visar till exempel återigen att – trots att många tycks tro att det är tvärtom –SD är ett något mindre parti bland väljare under 30, än bland de äldre medborgarna (vilket jag skrev om här). Bara för att Joakim Wallerstein ropar högst på TikTok, betyder det inte att ungdomen lyssnar.
Annars har det mesta sagts, och det har ju gått några veckor, så jag tänkte plocka upp och dra i en lite bortglömd grön tråd som jag gärna skulle önska att någon nystade upp.
I en inte alldeles lättförstådd krönika från valrörelsens slutskede gör Torbjörn Nilsson, för stunden på Svenska Dagbladet, en jämförelse mellan Jimmie Åkesson och Miljöpartiets mesta valvinnare genom tiderna, Per Gahrton (17,2 procent i det första EU-parlamentsvalet 1995).
Han beskriver ett SD-slutjippo i Stockholm med rökmaskin, eurodisco och en publik som bara tycks lyssna på ledaren när han lovar att kasta ut människor som är dem misshagliga. Och sedan jämför han med Gahrtons miljöparti. Det är såklart lite svårsmält. Inte bara för att det politiska budskapet är så uppenbart olika, även – faktiskt – när det handlar om inställningen till EU-projektet, jag kommer till det. Utan också för att inramningen är som natt och dag. SD är ett rikt parti. Rika partier har rökmaskiner, draperade tunnelbanetåg och betalda trollfabriker. Tydligen. MP är inte rikt, och var absolut inte det 1990-någonting. När vi berättar torgmötesminnen från den tiden är de kliniskt rena från rök och ballonger. När någon (ingen) frågar hur det var låter vi som var med mest som Monthy Python-gubbar som ojar oss om förr i tiden. Den fräckaste ”teknik” jag minns från den tidens gröna torgmöten var en tre meter hög maskros i något slags papier-maché.
Argumenten mot EU då, de som Nilsson beskriver som ”exakt desamma” mellan dåtidens gröna och nutidens bruna. Det är sant att Gahrtons ”käpphästar var demokratin och byråkratin”. Och jag gillar sammanfattningen: ”Beslut ska inte fattas för långt bort från folk, och folk ska inte behöva betala för en koloss av pappersvändare”.
Men även om SD och MP anno 1994 möjligen låter lika, så är argumenten faktiskt väldigt olika.
SD:s främsta problem med EU är att det inte är Sverige. De är nationalister, av den ruskigare sorten. Det gröna problemet med EU – de gröna partierna i alla fyra länder som folkomröstade om EU-medlemskap 1994 argumenterade för ett nej – är i första hand inte att EU är för långt bort utan att EU är för litet. Gahrton, och vi andra, beskrev korrekt EU som en rikemansklubb med höga murar mot omvärlden. I en sådan kan inte kampen för miljö och mänsklig värdighet vinnas. När många gröna, också Per Gahrton, omprövade sitt EU-motstånd var en grundläggande anledning att EU hade utvidgats, blivit det främsta samarbetsorganet för huvuddelen av Europa och en viktigare aktör i ett större globalt samarbete.
MP:s kritik mot EU:s demokratiska underskott handlade, och borde handla, om att beslut som människor inte känner att de kan påverka inte heller blir grundade i befolkningen. Den auktoritära våg som SD är en del av kan med visst fog beskrivas som en motreaktion på en europeisk utveckling där klyftorna växt, både ekonomiskt och demokratiskt. Men för SD har aldrig problemet varit att EU:s beslut brister i legitimitet, utan att de tycker att EU fattat fel beslut. Särskilt när man brytt sig om sådant som klimat och mänskliga rättigheter. Det är ju därför de nu, när de kan kroka arm med Le Pen, Orbán och Meloni, omprövar sitt EU-motstånd. SD har som bekant inga problem med makt ovanifrån, så länge det är deras makt.
I det här läget finns skäl för miljöpartister och andra gröna att reflektera över var man själv står. Att EU kan och behöver användas för att möta akuta hot mot klimatet och demokratin, innebär ju inte att unionens konstruktion i sig är värd att gå i strid för. EU behöver reformeras, en hel del makt borde flyttas till lägre beslutsnivåer och lobbyismens inflytande måste begränsas. EU som det ser ut idag kan inte omfamnas, bara för att det är en bättre stormakt än alternativen. Det hela är inte konstigare än att riksdagens beslutsmakt ska användas av gröna, samtidigt som det behövs politik för att stärka demokratin och minska byråkratin så fler människor både kan bli delaktiga och känna delaktighet.
För Jimmie Åkesson har EU-kritiken varit en mask att hålla upp, ett sätt att gömma sin egen historia. Att han gick med i ett parti med aktiva nazister högt upp i ledningen har i hans memoarer blivit till att han sökte en plats för sin EU-kritik. Lite grand fungerar hans argumentation nu likadant. Genom att låtsas stå upp mot Bryssel kan han göra illusionstricket att låtsas vara både demokrat och en folkets man, samtidigt som han är i full färd att kringskära demokratin, slakta civilsamhället och göra nedskärningar i skola och vård.
Mycket talar för att en ny EMU-fajt lurar om hörnet. Det finns inte många sakliga skäl till att ge upp penningpolitiken till byråkrater i Frankfurt, men prestige och revanschlust ska inte underskattas i politiken. Då gäller det att inte ge nej-sidan till Åkesson och hans gelikar. Det skulle ge dem ett utmärkt tillfälle att måla över den extremism som de förlorade de här valet på, med sakliga ekonomiska och demokratiska argument.
