Krönikor

Sent skall syndarna vakna

På DN:s ledarsida meddelade häromveckan den liberala kolumnisten Isobel Hadley-Kamptz att det tog tid för henne att inse allvaret i klimatfrågan. Eftersom jag utgår från att hon inte är dum i huvudet – hon är ju krönikör i Syre också – kan man nog utgå från att hon levt i en politisk bubbla där sådant som klimat och miljö inte ingår.

Men gott är att de sovande ids vakna. Mer än trettio år försent. Min första presskonferens om klimatfrågan hölls 1987. Det var då vi skulle börjat ställa om samhället om vi hade velat ta oss ur knipan utan större problem. Nu är det stora problem. För att uttrycka det milt. Å andra sidan är det många som fortfarande sover. Och dessvärre tycks antalet öka.

När Lena Andersson i en både bejublad och begabbad artikel på Svenska Dagbladets ledarsida meddelade att hon varit på semester i södra Europa och fått information från en hotellreceptionist att några klimatförändringar inte syns till så är det tecken i tiden. Vad vet väl forskare som inte en snubbe i receptionen vet?

Och så har vi republikanerna i USA. De ligger i startgroparna för att slå sönder det lilla som uppnåtts. Nedtecknat i en plan som tankesmedjan Heritage Foundation utarbetat. 

Hur är det möjligt, kanske en och annan frågar sig. Tja, en icke föraktlig del av det republikanska partiets väljare tror mer på Adam och Eva än på klimatforskare.

Världen över gör man vad man kan för att komma ur klimatkrisen. I betydelsen förklara bort hotet, negligera forskningen, vända bort ansiktet. Det finns starka intressen. Men det visar sig också vara svårt att upprätthålla ekonomisk tillväxt och samtidigt minska de klimatrelaterades utsläppen i sådan takt som krävs för att förhindra det förväntade kaos som lär bli följden av vårt sätt att leva. Vårt sätt att leva håller igång det ekonomiska system vi är fångar i.

En del har lärt sig att älska fångenskapen som de tror är en normalitet. Kanske är de rädda för att se vad som finns utanför fängelset. Eller som Elin Wägner skrev i sin bok Väckarklocka:

”En fågel värjer sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet, att klara sig utanför vet den ingenting.”

Ibland funderar jag på om det inte finns skäl att argumentera på ett annat sätt än det mer bombastiska sätt som egentligen är motiverat. Även de mest övertygade ”klimatskeptikerna” borde kunna ta till sig att försiktighetsprincipen bör gälla. Det är ju onekligen rimligt att kräva kraftiga åtgärder även om sannolikheten för klimatkatastrof vore så låg som tio procent – eller om det bara hade varit tjugo procent av forskarna som var överens.

Hotet i klimatförändringar är ju av den digniteten att allt annat än försiktighetsprincipen är totalt omoralisk. Som att spela rysk roulett inte bara med sin egen framtid utan med alla andras framtid. Den argumentationen borde även en och annan tvivlare ta till sig.

Den argumentationen borde kanske till och med Lena Andersson, eller i vart fall hennes receptionist, kunna ta till sig.

Den dag då Johan Rockström offentligt meddelade att det inte finns fog att tro på grön tillväxt.

Att det dröjde så länge …