Glöd · Debatt

Livets korridor kan vi inte lämna bakom oss

”Det finns nämligen inget som tyder på att den mänskliga kulturen kan leva vidare i en 2,7 grader varmare värld, dit vi, enligt vetenskapen, är på väg.

Vi är på väg att föra jorden ut ur den klimatmässiga stabilitet som vi behöver för att vi ska kunna leva här, skriver Ester Gubi. Hon vädjar till politiker om att föra en politik som kan få den utvecklingen att stanna upp.

DEBATT. Häromveckan hölls ett kultursamtal på Kulturhusets scen där en prominent panel satt och diskuterade klimatkrisen. Bland talarna fanns Johan Rockström, som med poetisk och vetenskaplig precision beskrev att människan är på väg ut ur ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet som under tiotusentals år främjat en social utveckling vars resultat är den mänskliga civilisation som vi känner i dag. Samma civilisation som under de senaste årtiondena självsvåldigt sett till att lämna den stabila holocen bakom sig för att i stället stiga in i antropocen – och, mot århundradets slut, ut ur livets korridor. Det finns nämligen inget som tyder på att den mänskliga kulturen kan leva vidare i en 2,7 grader varmare värld, dit vi, enligt vetenskapen, är på väg.

En av världens främsta klimatforskare satt alltså på scen och beskrev att de planetära förhållanden som den industriella människan skapat inte kan upprätthålla mänskligt liv. Som de flesta av oss vet kommer vi dessutom, kallsinnigt, ta med oss miljoner andra arter in i döden.

Detta är vad som väntar; samtidigt fortsätter de flesta med sitt vardagsliv. Lisa Röstlund, vars gärning att påvisa den svenska skogsindustrins brutala kortsiktighet och likgiltiga destruktion av biologisk mångfald inte nog kan uppskattas, berättade om det paradoxala i att gå till jobbet varje morgon, trots denna vetskap, glad i hågen.

Sådana är vi människor. Eller så är vi människor i den kapitalistiska kultur som har alienerat oss från naturen så till den grad att vi tror att vi kan överleva utan den. En kultur vars största bedrift, vid sidan av pådyvlandet av doktrinen om det materiella överflödets högsta vara, är att ha förmått oss att tro att vi inte är en del av ekosystemen omkring oss. Att vi kan föra krig mot naturen och ändå vinna. Att vi bör ”vårda” skogar som i miljontals år samexisterat med sin omgivning utan mänsklig inblandning. Att naturen finns till för oss att exploatera.

Så vad ska vi som inte vill allt detta göra? Vad får man göra? Björn Wiman undrade vad som är tillåtet vad gäller aktivism och forskning. Jag lyssnade uppmärksamt, eftersom jag är forskare och aktivist. Enligt Åsa Wikforss är det nödvändigt att hålla vetenskap och politik isär. Det forskare kan göra är att påtala ifall de mål som politikerna har satt upp går att nå med de medel som de föreslår, utifrån vad forskningen visar. Forskare bör aldrig direkt säga vad som bör göras. I stället kan forskare anmärka huruvida det som på parlamentariskt vis har bestämts som eftersträvansvärt kan nås med de beslut som fattas. Trovärdigheten hos forskarna står annars på spel. Kanske även demokratin, eftersom teknokratier inte är demokratiska styrelseskick.

Jag tror att hon har rätt, men jag vet inte om jag håller med. Jag vill skrika av desperation och skräck – jag vill protestera, organisera mig, och kräva politisk kursändring. Och om min forskartitel kan hjälpa så önskar jag att få använda den. Nu ska jag sålunda följa Åsa Wikforss råd. Det viktiga är att belysa vilka föresatser vi är överens om och vad som krävs för nå dit. På så vis måste, enligt Wikforss, politikerna vidkännas sina mål och allmänheten får möjlighet att ställa dem tills svars för besluten de (inte) fattar.

Så här låter därför mitt upprop till politikerna, i enlighet med Wikforss förmaning:

Om vi är överens om att hälsa är bättre än ohälsa, att hälsa är bättre än lidande, att hälsa är bättre än död, då behöver koldioxidutsläppen minska nu och drastiskt, samtidigt som vi bevarar naturen.

Om vi är överens om att fred, stabilitet, tillgång på mat och rent vatten är bättre än krig, konflikt och resursbrist för miljoner människor, då behöver koldioxidutsläppen minska nu och drastiskt, samtidigt som vi bevarar naturen.

Om vi är överens om att en bebolig planet är bättre än att platser där nu miljoner människor lever blir obeboeliga, då behöver koldioxidutsläppen minska nu och drastiskt, samtidigt som vi bevarar naturen.

Om vi är överens om att framtida generationer ska ha en chans att leva, då behöver vi erkänna att evig ekonomisk tillväxt på en planet med ändliga resurser inte är möjlig.

Om vi är överens om att alla människor har rätt till liv, då behöver vi erkänna att rika människor behöva lägga om sin livsstil så att fattiga kan överleva.

Om vi är överens om att liv är bättre än förtida död, då behöver föräldrar i Sverige i dag inse att de gör sina barn och barnbarn en otjänst genom att flyga till Thailand, överkonsumera teknikprylar och invagga dem i tron att det materiella överflödet på naturens och andra människors bekostnad är hållbar.

Beslutsfattare, om vi vill undvika ett lidande i en skala som hittills inte skådats, berätta då för väljarna att politiken behöver styra in världen på en rättvis kurs som säkrar framtida människors och arters överlevnad.

Därefter, varsågoda och sätt i gång att fatta besluten som krävs.