Vi lever i ett nyliberalt experiment, som socialdemokratin har drivit, bekostat och försvarat. Nu är det på väg att gå från nyliberalism till nyfascism, och det är dags för socialdemokratin att erkänna och be om ursäkt, skriver Titti Knutsson i ett öppet brev till Socialdemokraterna.
DEBATT. Jag läste nyligen en text där Jimmie Åkesson skrev att Sveriges strävan efter multikulturalism är, eller var, ett experiment som det går att skylla alla samhällsproblem på – både verkliga och påhittade.
Jag delar känslan av att vara utsatt för ett experiment, men det är väl snarare ett nyliberalt, och på senare tid oblygt nyfascistiskt, sådant?
Ända sedan Sverige var som mest jämlikt, kring 1980, har makthavare på olika nivåer sålt ut våra gemensamma tillgångar tills vi kommit att leva i ett av de mest marknadsliberala länderna i världen, där allt fler miljardärer tillåts sko sig även på skattefinansierade verksamheter som vård, skola och omsorg.
Åkesson är född 1979. Han, och många med honom, har alltså levt hela sina liv i inuti den nyliberala labyrinten. Det är kanske inte så konstigt då, att de gått vilse. Men att det fullvuxna, socialdemokratiska partiet inte bara tillåtit det nyliberala experimentet, utan även drivit, bekostat och försvarat det, är ett misstag som ni behöver erkänna och be om ursäkt för. Väljarna är inte långsinta, och samtiden visar ju att vi har förskräckande dåligt minne, särskilt när det gäller missdåd som ägt rum innan vi föddes.
Det borde väl vara fullständigt självklart för varenda socialdemokrat att det är de ökande klyftorna som sliter isär vårt samhälle – inte de personer som slavar på samhällets botten. Eller har ni helt tappat kontakten med er egen historia? Det vägrar jag att tro. Ni kan väl inte allesammans vara födda vilse i labyrinten?
Det förvånar mig att inga ledande S-politiker i dag ställer den här förklaringen mot SD:s. Den är lika enkel att förstå och stämmer, tror jag, ännu mer överens med den verklighet medborgarna själva upplever och brottas med i sin vardag; post som inte kommer fram, tåg som inte går, mediciner som är svåra att få tag i. Känslan av att vara utlämnad till sig själv och tvingas deala om allt från el- och telefonabonnemang till vilken skola ens barn ska gå i och vilket bolag som ska vårda ens sjuka föräldrar. Är det verkligen den sortens valfrihet ni vill ha? Den där medborgarna är reducerade till kunder på en marknad som gynnar de redan rika? Är den valfriheten viktigare än välfärden, även för er?
Kanske är det så att även socialdemokrater skor sig på den bortslumpade välfärden? Är det därför ni inte ens står upp mot det nyfascistiska tankegods som föraktar svaghet och lägger skulden för alla samhällsproblem på dagens trasproletariat? På gigarbetarna, de papperslösa och lågavlönade – de som bär det här landet på sina krökta ryggar, lika osynliga och oumbärliga som en gång statare och fattiga fabriksarbetare. De som nu, 2023, bor trångt med hungriga barn, eller hålls inlåsta på sin arbetsplats, oändligt långt från det nyliberala kasinots vinstchanser. De vars barn själva tidigt inser att de inte har en chans att ta sig fram inuti ett system som alltmer öppet förtrycker och förtalar deras föräldrar.
Det är hög tid att ni tar upp era fallna fanor och tar strid för att varenda tjatte ska få chans att växa upp i ett bättre och mer jämlikt samhälle, särskilt som vi nu även måste söka svar på frågan om hur vi som samhälle ska hantera en eskalerande global klimatkris med bibehållen värdighet.
Jag tror att många längtar efter det. Jag tror att många längtar efter er.
Det retoriska bordet är dukat, maten serverad – det är bara att bjuda in till festen – och vinna tillbaka ännu fler av de väljare som irrar runt i labyrinten och inte erbjuds någon annan begriplig väg ut än den SD presenterar.
