Krönikor

Regeringen är ett Seinfeld-avsnitt utan slut i klimatfrågan

Det är alltid farligt att prata om Seinfeld eftersom att folk antingen hatar eller älskar serien. Jag tänker på hur Sverige, en gång känt som ett grönt ledande land, har kommit att bli en sitcom som aldrig tar slut. Att se hur regeringen kör ner landet i de diken som grävts för att suga ut vattnet ur det som en gång var våtmarker är som att titta på ett evigt avsnitt av Seinfeld där vi på daglig basis får bevittna samma återkommande situationskomedi, konflikter, kulturkrig mot alltifrån elcyklar till väderkvarnar och alltid utan hopp om en tydlig lösning förutom påkostad retorik.

Frågan om klimatförändringar har reducerats till ett politiskt spel, ett ständigt återkommande skådespel likt Kramers udda affärsidéer eller Elaines på-och-av relation med David Puddy i Seinfeld. Vi ser samma invändningar, samma misslyckade lösningar, samma konflikter, om och om igen.

Vår högerregering har lärt sig att upprepa snuttefiltar som fungerar för deras väljare, en sorts algoritm som de upprepar till tröttsamhet. De har försökt att nöta in fraser som ”Sverige ska inte plåga sig själv”, på samma sätt som ”Soup Nazi” i Seinfeld kunde vråla ”No soup for you” och bli älskad för det.

Samtidigt fortsätter den underliggande realiteten att förvärras. Kalhyggena breder ut sig, utsläppen ökar och allt fler människor tvingas fly sina hem på grund av klimatförändringar. Allt detta samtidigt som regeringen upprepar sina mantran och försöker försäkra oss om att allt är under kontroll.

Så här har vi det, den eviga sitcom-loopens klimatfråga, där vi återkommande serveras samma gamla punchlines. Men, ack, jag vägrar att framstå som ännu en Seinfeldreplik, där jag landar detta med “men tänk på barnen” eller ännu ett krav på mer än bara tomma ord och återkommande skådespel. Det skulle ju bara göra mig till ytterligare en karaktär i denna tragikomiska serie.

Därför tar jag istället en annorlunda, kanske obekväm, väg. Jag gör en efterlysning av kreativa lösningar, en slags brainstorming, om man så vill. Hur kan vi få de där brunblåa att förstå att det faktiskt går att tjäna pengar på att minska klimatutsläppen? Kan vi, i en vändning värdig Kramer själv, få dem att strö jobb till sina gamla Timbro-buddies genom grön omställning? Eller kanske vi kan formulera ett förslag som passar deras världsbild? Om vi bara kunde få dem att se sambandet mellan ökade utsläpp, klimatförändringar och ökad migration till Sverige, kanske de, bara kanske, skulle bli mer engagerade.

De kanske till och med skulle kunna omdefiniera sina roller och dyka upp som hjältar i nästa avsnitt, istället för att vara de ständiga skurkarna. Eller hamnar vi i gamla hjulspår, och blir det som att se det mest repriserade avsnittet om Kramers affärsidé, ”The Coffee Table Book of Coffee Tables”?

Men vet du vad? Det är värt ett försök. Vem vet, vi kanske äntligen får se en oväntad vändning i vår klimatkomedi.

Andreas Cervenkas sommarprat. Inga snyftisar, ingenting om New York och inga Stockholmsreferenser. Straight up facts.

Försöker fortfarande förstå varför Expressen vill ha Hanif Bali som skribent.