Energi

Xpan-projektet – avsnitt 166

Ida håller på med en essä om ett krig som kommer att bryta ut i en ganska nära framtid. Men det är ett oroande och nedslående arbete, och ganska snart behöver hon en paus. Hon cyklar in till stan och tar en promenad längs Årstaviken med Freddy. 

Vattnet var otjänligt enligt skyltarna på stranden, men det var folk i vattnet. De kastade en boll mellan sig och tjoade och tjimmade. Ida och Freddy satte sig i gräset. Några änder kom vaggande för att se om det skulle vankas brödbitar, men vaggade sen vidare. En gammal Petterssonbåt tuffade förbi. En kajak med obegripligt spänstiga människor pilade fram. I parken satt små grupper med vinflaskor och någonstans ifrån kom rytmer som var mer tänkta att dansa till än att lyssna på.

Freddy gick ner till strandkanten och en bit ut i vattnet.

– Det är badförbud! ropade Ida och pekade på skylten.

Det hände inte så sällan att det var badförbud på grund av kolibakterier i vattnet. Ida badade ibland ändå om inte Harriet var med, men hon ville i alla fall varna. Freddy verkade inte höra, hon stod och tittade på de badande. Ida hade tänkt vänta tills de hade gått upp, men Freddy gick ut längre och ropade något till dem. En i gänget svarade, bollen for åt hennes håll och sen var hon också med. Som fisken i vattnet.

Ida kom på sig med att hålla ett vakande öga, som om Freddy hade varit ett barn. Hon drog upp lurarna och mobilen ur ryggsäcken, lade sig ner och tryckte igång boken som hon höll på med. Gräsmattan doftade jord och liv och var sval mot benen. Hon blundade och lyssnade tills hon fick kalla vattenstänk på benen och någon där ute ropade hennes namn.

Det stod fyra ben framför henne och det hade mörknat betydligt. Två av benen var Freddys, hon hade fortfarande shorts och t-shirt på sig, och det rann vatten från dem. Det andra paret ben var smala, vita och tillhörde …

– Juha?

– Här är jag! Men vad gör du, har du varit ute på en tidsresa, Ida?

– Inte sen sist, hur så?

– Eftersom du ligger här. Som i koma. Nå, hur går det med essän?

Hon sa att hon antog att det gick bra. Det var bara så otäckt, det hon skrev om. Svårt att förhålla sig till. 

– Jag cyklade in till stan för att komma undan det en stund, så om du inte har nåt emot det pratar jag gärna om något annat. Hur är det själv?

– Bara fint.

Han lät som om det faktiskt bara var fint. Glad. Freddy böjde sig ner efter sin tygkasse och plockade upp en långärmad tröja. Hon drog av den blöta t-shirten utan att bry sig om vem som tittade, och kröp in i tröjan. 

Juha hade gått ner till parken för att möta en vän och ta en öl, sa han. Tanto låg bara ett stenkast från där han bodde, och då behövde man inte ens vara världsmästare i stenkastning. Men när han väl kom dit hade vännen sms:at att han inte kunde komma. Juha hade lutat åt att ta sin öl själv, men så hade han nästan snavat över ett litet barn som kröp runt.

– Och när jag såg efter satt han där, Freddys och Antes vän, Canberra. Med hela familjen. Kom med och hälsa, vet jag! De sitter där uppe och väntar – om de inte har givit upp.

Där uppe satt Canberra och vaggade Ada, som låg i en barnvagn och sov. Noor for omkring och samlade ihop blöjpåsar och picknickrester.

– Har du badat klart nu? sa hon.

– Uppenbarligen, flinade Juha.

De gick tillsammans längs vattnet, som om det hade varit självklart att de allihop var på väg hem till honom. Det var de också, visade det sig. Allihop, Noor och Canberra skulle visa upp vad de hade åstadkommit i forskningsprojektet sen sist.

– Vi passade på medan Ante var borta, sa Noor. Du vet, han var i Köpenhamn på Fyscom, den stora internationella konferensen för fysiker. Och det där nya labbet blir ju aldrig klart. Så vi har använt det gamla på Oasen. Vi var där och kollade, Oasen var inte under bevakning längre. Labbet gick att ställa i ordning, och så tog vi dit en gammal virtu från Xpan 7.

– En virtu?

– Exakt. Vi vill ju minska energiåtgången vid transfer, så att man kan ha en tätare kommunikation med andra tider. Och nyckeln är att minska mängden materia som transfereras.

Ida gjorde en grimas åt ordet. Kunde de inte kalla det något annat, som inte lät som om det serverades på en tallrik? Tidsdestination? Destinationstid? Tidmål? 

Ada hade börjat smågrymta i vagnen och röra sig oroligt. Noor stoppade om henne, det började bli svalt ute, och ropade på Canberra. Men de andra hade hunnit längre. Ida med sin cykel och Noor med vagnen hade hamnat mer efter än de trodde. De småsprang ifatt och Noor tog med sig Ada upp.

– Kan du ta kassen under vagnen, Ida? sa hon. Akta, den är ömtålig.

Dessutom var den stor och ganska tung. Men till slut satt de i, på och omkring Juhas soffa, Ada hade somnat om i Juhas säng och på bordet stod en skärm som liknade en platteve som var vikt på mitten. Canberra tog fram Timebandit 2 och kopplade apparaterna trådlöst till varandra. Juha släckte taklampan och skärmen började sakta ljusna.

– Alltså, sa Ida. Jag är nyfiken på vad det är ni har gjort. Men jag vill inte göra några tidsresor i kväll. Gärna se men inte röra.

Framför allt ville hon inte vara försökskanin. Inte just i kväll. Hon ville cykla hem genom sommarnatten om en halvtimme eller så och känna hopp. Inte vakna upp helt omtumlad på något kallt och jobbigt ställe. Eller inte vakna upp alls.

Canberra kastade en retsam blick på henne och Noor sa att det inte var någon fara.

– Luta dig tillbaka och titta bara, Ida.

Malin Bergendal