I ett reportage i DN nyligen intervjuades Christian Sonesson, kommunstyrelsen ordförande i Staffanstorp, om kommunens planer på så kallade grindsamhällen, eller gated communities. I ett samhälle där gängvåldet blivit vardag motiveras detta med att vad Sonesson kallar ”fysisk säkerhet” ska tänkas in redan vid anläggning av nya bostadsområden. ”Ett bostadsområde för de som värderar trygghet, helt enkelt” säger han. Ett påstående som kanske låter rimligt för en del, men som döljer en skev människosyn bara man skrapar på ytan. För trygghet är något alla värderar, och att börja bygga fysiska murar är inte ett sätt att skapa fysisk trygghet. Det om något har väl historien ändå visat?
Grindsamhällen är ett symptom på folks rädsla, inte ett logiskt sätt att skapa trygghet. Att så är fallet tydliggörs av att Staffanstorp är en av landets tryggaste kommuner. Det är alltså inte faktisk brottsstatistik i kommunen som gör att man väljer att agera så här – det är ett tänkt hot. Att det pågående gängvåldet orsakar oro och rädsla hos människor är naturligtvis inget konstigt, och oavsett om rädslan har en rationell förankring i verkligheten eller inte bör den tas på allvar. Men – den politiker som menar allvar med att skapa trygghet involverar naturligtvis alla medborgare, och utgår från en människosyn där allas trygghet är lika viktig. Grindsamhällen är motsatsen till det: en föreställning om en lösning, där en liten del av samhället som har råd ska skyddas från ”de andra”, som man tänker sig är farliga och inte vill dela sitt samhälle med.
Rent praktiskt passar grindsamhällena väl in i den politiska strömning vi ser just nu, med kraftigt ökade klyftor och social oro som högern i sedvanlig ordning hanterar med ökad övervakning, fler väktare, ökad misstänksamhet, än mer segregation. Den som tillhör ”rätt” grupp har naturligtvis inget att oroa sig för, och ska skyddas från den som tillhör “fel” grupp. Grindsamhällena blir en manifestation av allt det där: vi låser ute ”de farliga” och ”de misslyckade” – de som bara har sig själva att skylla för att de inte visat sig värdiga en plats bland de mer lyckligt lottade. Trots att vi alla vet att precis alla människor värderar trygghet. Grindsamhällen och den ökade övervakningen är en förenkling av något komplicerat, en åtgärd som i längden bara leder till mer polarisering, större klassklyftor och ökad segregation.
Det påstås ofta att vem som helst ska kunna få tillgång till de här grindsamhällena, oavsett etnisk bakgrund, hudfärg eller religion. Att det inte alls handlar om att göra skillnad på folk, för alla ska ha samma möjlighet att köpa sig en plats i parallellsamhället. Men det väsentliga särskiljandet på folk och folk sker via sparkontot och kreditvärdet: de allra flesta kommer aldrig att ha råd. I praktiken är det dessutom en omöjlighet. Om alla levde i ett grindsamhälle hade grindsamhället helt enkelt inte funnits. Det ingår i själva idén om att bygga murar att göra skillnad på folk och folk utifrån ett socioekonomiskt perspektiv. Och det är ju inte så svårt att föreställa sig vilken del av folket de här grindsamhällena är till för.
När Christian Sonesson, likt många andra långt ut på högerkanten, hävdar att samhällskontraktet är brutet eldas polariseringen på. När detta påstås bör det följas av en redogörelse för på vilket sätt det brutits – och i synnerhet på vilket sätt det kan återupprättas. Något sådant får vi inte av varken Sonesson och högern. Istället blir visionen att stänga in folk på alla möjliga sätt: de rika i grindsamhällen och de fattiga i fängelser. Idén verkar vara att när alla placerats bakom rätt mur är tryggheten och stabiliteten säkrad. Var person på sin rättmätiga plats.
Vi behöver inte grindsamhällen. Vi behöver inte ökad övervakning. Vi behöver en politik som tar alla människors trygghet på allvar och som hittar lösningar som skapar trygghet för alla. Vi behöver en politik som stärker samhället, inte splittrar det, och som minskar polarisering och socioekonomiska klyftor.
