Den första september startade älgjakten i delar av norra Sverige. I dag, den åttonde oktober är det dags för övriga landet. Men årets älgjakt är inte riktigt som den brukar. Överallt återfinns nyheter om ”en älgstam i fritt fall”, inställd jakt och en allmän oro för den svenska älgstammen. Antalet älgar som ska skjutas är betydligt lägre i år än förra året, och nu riskerar arten att rödlistas. Intensiv jakt de senaste åren är en av anledningarna. 

Det är intressant – om än inte helt förvånande – att det största engagemanget för älgens fortlevnad tycks finnas hos jägarna själva. Det är naturligtvis i deras intresse att det finns tillräckligt många älgar kvar att skjuta: om alla dödas på kort tid finns ju inga kvar att skjuta i framtiden. Målet med en stark älgstam för jägarkåren är helt enkelt att det ska skjutas så pass få att det går att skjuta några nästa år också. Dödandet är centralt. Hårt jakttryck är ett hot mot älgstammen, och det går inte att komma ifrån att det är jägare som står för jakttrycket.

Det är dock inte enbart jägare som hotar älgstammen. Skogsindustrin har legat på för en kraftigt minskad älgstam, eftersom älgar äter skog. Men nu är det tydligt att skogsskadorna inte minskat i samma takt som älgstammen, så skogsnäringen behöver kanske se över vilka de pekar ut som syndabock för att dölja sin egen inneboende ohållbarhet. Andra rovdjur än människan tar naturligtvis också älg. Men även klimatförändringarna spelar stor roll för hur väl älgar, precis som alla andra på den här planeten, klarar att överleva.

Det borde alltså ligga i varje älgjägares intresse att bromsa klimatförändringarna omedelbart. Vill vi ha en livskraftig älgstam måste älgen också ha någonstans att leva. Men man kan ju så klart börja med att sluta skjuta dem. Om de inte dödas ökar ju sannolikheten markant för att de ska överleva.

När människan diskuterar älgförvaltning – eller viltförvaltning generellt – blir det tydligt hur gärna vi vill leka gud. Vilka individer ska man skjuta för att ha en så kallad högkvalitativ älgstam? Gärna kalvar, tydligen. En logik som känns minst sagt makaber om man översätter den till …  ja, vilket annat djur som helst. I synnerhet människa, för oss som tillhör den arten. Det ska dessutom detaljstyras in i minsta län, det ska räknas på allt och det ska skjutas barn framför vuxna. Det ska skjutas många älgar, säger skogsnäringen, eftersom älgen äter upp skogen. Det ska skjutas lagom många älgar, säger jägarna, eftersom det måste gå att skjuta några nästa år också. Etiken och logiken i det här landets viltförvaltning är minst sagt svårsmält.

Överallt tycks älgen ses som en enhet separerad från sin omvärld (om än möjligtvis inte när man pratar lite om klimatförändringar, så där i förbifarten). Men älgen är inget undantag från ekosystemet den lever i. Vår idé om monokulturer och att prata om enskilda arter separerade från ekosystem är verklighetsfrånvänd. Det råder artkris i världen. Överallt gör människans vilja att lägga näsan i blöt att andra arter dör ut. För att vända den trenden är det alltså vårt ansvar att ha en viltförvaltning som går ut på att öka biologisk mångfald och se till att vi inte skjuter ihjäl hela arter bara för att vi tycker att de äter upp våra pengar. Skogsbruk, jordbruk och vilt behöver samexistera på ett hållbart sätt. Ska vi kunna vända utvecklingen med klimatkris, artkris och alla andra de kriser som påverkar inte bara älgens utan allas vår överlevnad måste vi börja se saker i deras helhet.