”Absurt att inte kvinnor ska kunna hålla i rodret”

Föreställ dig en bild på en sjökapten. Kanske ser du en man med skepparkrans, med pipa i munnen och blicken någonstans i fjärran framför dig. Så ser i alla fall den stereotypa bilden ut. Skeppare porträtteras nästan alltid som män och så har det länge sett ut även i verkligheten. Så till den grad att när Linda Lindenau för första gången var ute på en långsegling med sina barn och en väninna möttes av både förvånande blickar och kommentarer.

– På vägen till Kanarieöarna stannade vi en natt i Barcelona. Och på vägen tillbaka stannade vi i Barcelona igen men i en annan hamn. När vi stannade andra gången fick vi höra att det hade varit en båt där tidigare med bara kvinnor och barn ombord, det hade de aldrig sett förut. Och efter ett tag insåg jag att det måste vara jag! Trots att det alltså var i en annan hamn.

”Måste skriva en bok”

En annan gång fick hon frågan var mannen var. När hon svarade att det bara var hon, hennes väninna och två barn så undrade mannen som frågat vem det i så fall var som styrde båten.

– Då kände jag att det här är ju inte klokt. Jag menar, hur många år har inte kvinnor kört bil? Det har ju ändå funnits kvinnor i alla möjliga typer av tekniska yrken. Men i fritidsbåtlivet är det fortfarande så extremt ovanligt att människor inte ens kan se framför sig att en kvinna ska klara av att hålla i rodret och vrida den hit eller dit. Jag kände att det här är så absurt så jag måste skriva en bok.

Resultatet blev Ta rodret, kvinna! En inspirationsbok för kvinnor som velat styra sitt fartyg själv men inte vågat. Boken kom ut 2007 och året efter började Linda Lindenau att hålla seglingskurser för kvinnor, först i Stockholms skärgård men sedan även på Medelhavet.

Första långseglingen

Linda Lindenaus första seglingsminnen är från när hon var barn och fick följa med sin bror ut och segla. Därefter dröjde det många år utan att hon seglade något alls. Men så i slutet av 90-talet när hon hade separerat från sin dåvarande partner och funderade på vad hon skulle kunna hitta på för att hennes två barn skulle få roliga sommarminnen kom hon på idén att ta upp seglingen igen. Sagt och gjort, hon köpte en båt och började segla och redan 2004-2005 gjorde hon sin första långsegling till Kanarieöarna och tillbaka.

Varför tror du att det så ovanligt med kvinnliga skeppare, är det för att de inte får chansen att visa vad de kan för sina män eller är det för att de inte vågar?

– Jag skulle säga att det är både och. Dels är det en fråga om historia och brist på förebilder. Om du aldrig har sett någon annan kvinna som har styrt en båt som barn så kommer du kanske inte på tanken att det där skulle jag kunna göra.

Tre kategorier män

Linda Lindenau delar upp männen i tre kategorier: Dels finns det männen som vill bestämma allt själva. Hon berättar att hon har upplevt dem även på sina egna kurser, de som i princip vill ta rodret ifrån henne – trots att det är hon som äger båten och har seglat i flera decennier. Sen finns de moderna männen som gärna vill att deras partner är med mer och bestämmer.

– Men sen finns också mellanformen, alltså män som gärna vill att hon ska bli mer intresserad och kanske skickar henne på kurs hos mig. Men sen visar det sig att i praktiken så vill han bara att hon ska göra precis det som han har sagt.

Men Linda Lindenau ser också att det finns ett problem i att många kvinnor inte vågar.

– Många är ofta rädda för att göra fel. De tenderar att tänka i termer av att vad svårt det här är, istället för att tänka vad kul det här är. Och det där tror jag beror väldigt mycket på vår uppfostran. Det finns jättemånga studier om hur människor talar med barn och att man till små pojkar säger: “Spring iväg! Klättra i träd!” Och till flickorna säger man: “Var försiktig!” Om man tänker sig en hel uppväxt av att man ska vara försiktig och att man aldrig ser någon kvinna som kör en båt så är det klart att när man kliver ombord på en båt så sätter man inte igång och bossar och ställer sig vid rodret.

Seglade jorden runt

Efter att ha hållit ett stort antal kurser bestämde sig Linda Lindenau 2016 för att testa någonting nytt. Med sin båt Peristera satte hon kosan västerut och under dryga tre år seglade hon jorden runt. Hon startade på Rhodos, där hon har hållit många kurser, och seglade först till Kanarieöarna och därefter tvärs över Atlanten till Karibien. Därefter korsade hon Stilla havet och tog sig via Galapagosöarna till Oceanien. Från Nya Zeeland fortsatte hon längs Australiens norra kust och över Indiska Oceanen, hon rundade Sydafrika och korsade sedan Atlanten en andra gång innan hon avslutade resan i Karibien, tre och ett halvt år efter att hon hade startat.

Med sig på resan hade hon totalt omkring 250 kvinnor som seglade med i olika etapper. En del av dem hade aldrig seglat tidigare.

Hur gjorde du för att få dem att känna sig trygga?

– En del av dem hade varit ombord på båten tidigare, så det var väldigt skönt både för dem och för mig. Det gjorde att det skapades ett förtroende.

– Folk säger ofta till mig att jag verkar så himla lugn. Ibland tänker jag att jag går ju jämt omkring och oroar mig för att något ska hända mina deltagare. Men det är väl ändå så att efter ett antal år, jag har ju levt på det här sedan 2010, så börjar man känna sig ganska trygg med vad man håller på med.

Så här i efterhand, vad är det viktigaste du tagit med dig från resan?

– Det tror jag ändå är känslan av att jorden är rund. För det är klart att jag visste, på ett teoretiskt plan, att jorden är rund. Men när man seglar hinner man ju se hur naturen förändras, hur språken förändras och hur klimatet förändras så att man liksom omfamnar jorden med sin kropp. Detta att faktiskt komma tillbaka till samma punkt från andra hållet. Det var… fantastiskt.

Det härligaste med att segla, menar Linda Lindenau, är friheten. Att kunna styra själv och åka vart man vill. Men när hon seglade jorden runt kunde hon, paradoxalt nog, stundtals känna sig väldigt ofri. Medan hon seglade var hon tvungen att planera ett år framåt för att deltagarna skulle kunna boka etapper långt i förväg och planera sina liv. Hon var också tvungen att anpassa sig efter vädersäsongerna och kunde inte vika av från den planerade rutten. Hon hade planerat in att hon skulle ta pauser och semestra på olika platser, men ofta gick saker på båten sönder och hon fick finna sig att göra reparationer och stanna på andra platser än hon ursprungligen hade tänkt.

Blir det aldrig långtråkigt att vara ute på havet så länge?

– Det är det som är så märkligt, för det blir inte det. Dels lämnar folk massor av böcker ombord så det finns alltid massor att läsa. Och sen finns det alltid saker att göra, frukosten ska fixas, middagen ska lagas… och att göra det samtidigt som det gungar kräver ganska mycket. Och sen, när man har ägnat tjugo minuter åt att koka en kopp kaffe, går man upp för att kolla på vågorna. Och så sjunker man in i det här spelet av ljus och moln och vågor. Kanske kommer det en delfin simmande och så känner man sig bara lycklig. Det är som att dagen bara går och man kommer in i något helt annat tillstånd.

Enkelt och regelstyrt

Under de tre och ett halvt år som Linda Lindenau var ute på jorden runt-seglingen var hon hemma i ungefär ett år totalt medan hon inväntade rätt säsong för att kunna fortsätta seglingen. Att komma hem efter att ha varit ute till havs under en lång period säger hon har varit skönt, men samtidigt lite svårt.

– Min man blir ju mycket ensam när jag är ute och jobbar. Så när jag kommer hem så är han full av en massa prat som han vill dela med mig, medan jag bara vill dra ner rullgardinen, lägga mig i sängen och göra absolut ingenting. Så när jag kommer hem har vi en period där vi försöker jämka oss med varandra och våra respektive behov.

Livet till havs beskriver Linda Lindenau som enkelt och regelstyrt. Man har sin uppgifter som man ska sköta – laga mat, hålla nattvakt och så vidare.

– Jag märker ju att en del har lite svårt att åka hem. Just för att man kanske kommer hem till problem med relationer eller till ensamhet. När vi befinner oss mitt ute på oceanen så är det som att vi är i en egen liten bubbla i universum. Och då befrämjar ju det att man pratar väldigt djupt med varandra, så det blir ofta en del väldigt djupa samtal.

Planerar att trappa av

När jag pratar med Linda Lindenau befinner hon sig i en hamn i Las Palmas. Därifrån kommer hon snart att segla med eskadern ARC, Atlantic rally ror cruisers, över Atlanten till St. Lucia. Det blir tredje gången hon deltar i den, första gången var i samband med Jorden runt-seglingen och därefter ytterligare en gång under 2022. Linda Lindenau beskriver det som ett fantastiskt arrangemang. Innan avseglingen är det seminarier, parader, fester, flaggviftningar och mycket mer. Själva överfarten över Atlanten tar två-tre veckor. För många är det en tävling om att komma först fram, men Linda Lindenau ser inte det som det viktiga utan lyfter istället fram det sociala.

Under våren kommer hon att genomföra ett flertal seglingskurser i Karibien, men därefter är planen att trappa av lite på seglingen och hålla sig närmare Sverige.

– Jag har insett att det kanske inte alltid måste vara jag som är skeppare. Jag har några tänkbara personer som kanske skulle kunna ta över. Jag vill gärna ha kvar båten, men samtidigt kostar det mycket att ha en sån här båt, så då tänker jag att någon annan kanske kan få köra den åt mig och så kan jag ändå få in lite intäkter genom det.

En anledning till att hon vill ha båten i Medelhavet istället för i Karibien är också för att folk från Sverige inte ska behöva flyga för att gå ombord på båten.

Segling är ju ett långsamt sätt att ta sig fram, men det är samtidigt väldigt miljövänligt. Greta Thunberg blev väldigt uppmärksammad när hon seglade över Atlanten. Tror du att medvetenheten om klimatförändringarna kommer att göra att intresset för långseglatser kommer att öka?

– Det förutsätter för det första att personerna som är ute och långseglar bor på båten och hela tiden och inte flyger hem emellanåt, för då blir det ju en massa flygande ändå. Det finns förstås de som gör det, men jag tror inte att segling kommer bli något riktigt seriöst alternativ till att flyga. I så fall tror jag snarare att tåget är framtiden, eftersom det går fortare och du kan ta dig till varmare breddgrader inom en rimlig tid.