Jag närmar mig att fylla 40 med stormsteg. Det är några år kvar (3,5 om man ska vara noga) så jag har lite tid att fundera vidare på sånt där som fyrtioårskris och åldersnoja. Jag har aldrig känt av något sådant tidigare, men denna gång verkar vara annorlunda.
Inte för att jag är det minsta nojig över min ålder per se, jag har alltid tänkt att motsatsen till att bli äldre är att dö och det är inte så speciellt lockande. Däremot, när jag ser till hur många av de feministiska förebilder jag haft utvecklats i sina åsikter efter att de fyllt 40 så blir jag orolig. Kommer jag gå samma väg? Antagligen inte eftersom jag kommer göra allt för att undvika det, men risken verkar ändå finnas där …
Jag tänker till exempel på Linda Skugge som på sista tiden klämt ur sig den ena krönikan märkligare än den andra. Krönikor där jag fått kämpa med att förstå vad det är hon egentligen är ute efter. Att hon anser sig vara snyggare än någonsin, och haft någon form av sexuellt uppvaknande där hon nu får knulla mer och bättre än någonsin, är givetvis bra för henne.
Vad jag inte kan begripa är varför hon inte kan må bra med sig själv utan att samtidigt vilja hämnas på män genom att göra ner deras fruar, eller attackera andra kvinnor? Vad vet jag, det kan ju å andra sidan vara jag som helt missuppfattat att Linda Skugge varit feminist, men även utan det perspektivet blir texterna märkliga.
Vi har ju också Belinda Olssons konstiga dokumentärserie, som förvisso har några år på nacken nu men lämnade samma skav hos mig redan då. Ingår det på något sätt att bli nedvärderande och småsint mot yngre kvinnor och feminister när man själv passerat in i ”medelåldern”?
Jag ser ständigt exempel på motsatsen, så uppenbart är svaret nej. Detta får mig att fundera över vad det är som gör att vissa väljer en konservativ och reaktionär väg när de passerat 40? Vad som får vissa att stolt deklarera att de inte längre kommer förändra sig, ändra åsikter eller fundera över om de betett sig illa mot någon eftersom de minsann är för gamla för att bry sig om andras åsikter, och känslor. Som istället framhåller sin egen förträfflighet, likt Linda när hon skriver att hennes kropp är tight och så jävla snygg och hur hon därför ”hämnades” på männen som inte ville ha henne för 30 år sedan genom att placera sig nära deras fruar gång på gång. För männen skulle minsann få veta att de gjorde sitt val, de får stå sitt kast. Hon är fantastisk och någon ödmjukhet behövs inte.
Varje generation av nya feminister har något att bidra med. Vi äldre har sett mer, hunnit lära oss mer och utvecklas mer. Det betyder inte att yngre generationer enbart ska lära från oss medan vi inte behöver lyssna på dem. Ödmjukhet slutar aldrig vara relevant och jag kommer göra det jag kan för att aldrig sluta lyssna på dem som är yngre än mig.
Reaktionerna på årets mello är en fröjd att följa.
Ebba Buschs oförmåga att ta ansvar för att elbolagen får behålla sina enorma övervinster.
