Idéerna bakom den nykonservativa samhällsomvandlingen innefattar fördomar om andra, en idealisering av idéer om ”den egna kulturen” och en hel del avhumanisering, skriver Anders Cardell.
DEBATT. Adam Cwejman ger flera exempel i en ledare på hur ”neokonservativa intressen ville skapa demokrati i Mellanöstern och Asien genom militära interventioner och krig, utan att någonsin lyckas”
Han konstaterar i slutet av texten att ”många i väst har svårt att lära sig av de misstag som gjorts och det finns en överhängande risk för att samma misstag kommer att upprepas”
Texten ger en kortfattad men otillräcklig översikt över några av de fullständigt förödande projekt, neokonservativa krafter initierat i mellanöstern de senaste 50 åren.
Man kan inte anklaga Adam för att ha medverkat till att skapa dessa projekt, samtidigt är det intressant att se hur Adam, tillsammans med en mängd andra svenska debattörer, delar samma blinda fläckar som de neokonservativa krafter som beskrivs i texten.
För att se dessa likheter behöver man analysera tankegodset bakom de idéer som präglat neokonservativa krafters ambitioner om att forma länder och människors tillvaro efter deras önskemål och fråga sig vart dessa tankar existerar i vårt samhälle i dag.
Neokonservativa krafters ideer om samhällsomvandling innehåller en rad komponenter som vi kan se i den svenska politiken i dag. Tydliga uppfattningar och åsikter om ”den andre”, som bygger på fördomsfulla stereotyper. En idealiserad bild av ”den egna kulturen” (så som man själv väljer att konstruera den). En typ av entitlement (rättighet man ger sig själv) som utgår från att man anser att man har rätt att styra och bestämma över människors liv, på ett sätt som sträcker sig långt bortom de överenskommelser som utgörs av gemensamma lagar och regler.
(Det är viktigt att ha med sig att ovan beskrivna tankar är inte möjliga utan en mer eller mindre omfattande avhumanisering)
Om vi betraktar hur Adams egen tidning positionerat sig i den offentliga debatten, kan vi se att en mängd av tidningens texter fullkomligt dryper av stereotypa och ”andrefierande” beskrivningar.
Vi kan läsa om hur muslimer, invandrare, förortsbor, människor i social utsatthet eller andra grupper ska förändras, fostras, tuktas, underordna sig, lyda, anpassa sig och forma sig.
Texterna präglas ofta av ett ovanifrånperspektiv där konservativa tyckare, som Alice Teodorescu Måwe eller Adam själv, ger sig själva rätt att beskriva andra människors verklighet och behov, utan någon form av förståelse för porträtterade individer eller gruppers villkor eller intressen.
Dessa människoporträtt kryddas sedan ofta med en en ondskefull eller illvillig agens, där människors utsatthet beskrivs som ett resultat av deras egen lättja, ovilja att integrera sig, demokratifientlighet eller liknande orsaker.
Jag tror alla människor bär på en eller flera blinda fläckar, det vill säga oförmågor som man själv inte kan se, men som är tydliga för andra.
Hos en majoritet av Sveriges neoliberala konservativa debattörer och politiska företrädare är dessa oförmågor inte en bugg, utan snarare en feature.
