Glöd · Ledare

Vi behöver inget Reva 2.0

Det har gått tio år sedan Reva-projektet fick stor uppmärksamhet i media. Projektet – som står för Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete och som var ett samarbete mellan polisen, Migrationsverket och kriminalvården – påbörjades dock redan 2009 och pågick fram till 2014. Syftet med hela projektet var att utvisa fler personer som inte hade tillstånd att vistas i Sverige. Samtidigt började polisen utföra alltfler id-kontroller på stan där många menade att de använde sig av rasprofilering när de valde ut vilka personer de skulle kontrollera.

Då, 2013, var det ett annat samhällsklimat. Sverigedemokraterna hade visserligen kommit in i riksdagen men det fanns samtidigt en stark opinion för ökat flyktingmottagande. Centerpartiet hade året innan tagit fram ett nytt idéprogram där man föreslog att Sverige på sikt skulle ha fri invandring och året efter skulle Fredrik Reinfeldt hålla ett uppmärksammat tal där han uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan”. Kritiken mot REVA, som jag minns den, handlade inte heller bara om polisens rasprofilering (vilket var illa nog) utan också om hetsjakten på papperslösa. 

I dag har vi som bekant en regering som vilar på SD:s stöd och vars övergripande mål tycks vara att så få människor som möjligt ska få komma in i Sverige. Det är därför föga förvånande att regeringen föreslår att man nu återigen ska utöka arbetet med så kallade ”inre gränskontroller” och att man även har gett polisen ökade befogenheter till kroppsvisitering. Det är inte heller förvånande att Alice Teodorescu Måwe ställer sig positiv till ett ”Reva 2.0”.

I samma ledare hävdar hon att rasprofileringen inte hade någonting med Reva-projektet i sig att göra. Det är knappast helt sant. Reva handlade visserligen i grunden om att de olika myndigheterna skulle se över sitt arbete med administration, dokumentation med mera i syfte att bli ”mer effektiva”. Möjligheten till inre gränskontroller hade också funnits ända sedan Sverige gick med i Schengen men hade inte använts i någon större utsträckning. Genom Reva-arbetet lyckades dock gränspolisen frigöra resurser och få mer tid till att utföra ID-kontroller. Kontrollerna blev också ett led i att ta fast och utvisa fler papperslösa.

Än så länge är det bara kontrollerna ”vid inre gräns” som regeringen vill intensifiera, men det är förmodligen bara en tidsfråga innan polisen återigen får i uppdrag att göra fler id-kontroller på stan (som en del i Tidöavtalet finns ju också att det ska genomföras en ny folkräkning, vilket också kan bli ett instrument för att gripa fler papperslösa). Som förevändning använder man den här gången det ökade säkerhetshotet mot Sverige. Det är sant att koranbränningarna har lett till att Sverige har blivit ett rött skynke i många av de muslimska länderna, vilket kan öka risken för nya terrorattacker. Men man bör komma ihåg att det är ytterst få personer som är både villiga och kapabla att utföra den här typen av attacker. Risken är dock betydande att väldigt många människor som bara söker trygghet i Sverige kommer få lida av det här. Dels i form av förnedrande kroppsvisiteringar, men också att fler kan komma att gripas och utvisas på godtyckliga grunder.

Alice Teodorescu Måwe har däremot rätt när hon konstaterar att ändringar i ordningslagen också är ett sätt att begränsa yttrandefriheten. Om ändringarna görs med den uttalade ambitionen att avslå demonstrationsyttringar som tidigare har bedömts som tillåtna och under påtryckning från andra länder, kan man inte se det som något annat än en yttrandefrihetsbegränsning.

Det är bra att Teodorescu Måwe står upp för yttrandefriheten, man kunde bara önska att hon skulle vara lika mån om att slå vakt om migranters rättigheter.

Brandmännen från Swedavia som sprutade ner personerna från NMR som demonstrerade mot Prideparaden i Stockholm i lördags.

Att polisen nekade ytterligare demonstrationer mot den regimtrogna festivalen på Järvafältet efter upploppet, men lät festivalen fortsätta.