Glöd · Under ytan

Tvätta blodet från båten

Tonfiskfiske i Japan.

Feminism – måste det innebära att kvinnor urskiljningslöst gör allt som en gång var förbehållet män? På veckans Under ytan ifrågasätter Pelle Strindlund bilden av starka kvinnor som drar upp fångster ur havet eller slaktar grisar. Styrkan hos kämpande, medkännande kvinnor i djurrättsrörelsen gör mer intryck på honom.

I Lotta Lundbergs roman Båten (2022) seglar sex kvinnor över Atlanten. Det är ett uttalat feministiskt projekt: att demonstrera hur en kvinnlig sjökapten med en helt kvinnlig besättning kan göra sådant som tidigare endast män gjort. Villkoret för medverkan är att de som mönstrar på inte har några ”issues”, exempel vegetariska matvanor. Ombord äts kött. Och på sjöbjörnars manér fångar man fisk.

Romangestalten Marie berättar hur det nappar utanför Sydamerikas kust.

Haha fy fan vad coolt.

Nu, nu drar vi.

Fall av Ada, fall av.

Upphetsningen rusade genom dem. Det är inte klokt hur mycket man kan svära på en båt, tänkte hon. Hur ofta är det ens möjligt att skrika, shit och herre jävlar och my fucking god, och kolla, fy fan, varannan sekund. Kampen pågick en kort evighet. Till slut låg den där. I sittbrunnen. Och såg ut som en enorm makrill. En tonfisk […]

Fisken slog med stjärten, kippade efter luft och Marie såg hur de gav sig i kast med varsin kniv. Högg och högg tills den slutade sprattla och det var blod överallt. Det såg ut som en bilolycka. Som stank. Det var verkligen blod överallt, över deras ben, i knävecken, pölar på durken, stora stänk rann längs toften. Adas fötter helt söliga. Och i blickarna lyste en ny glöd, hon kunde inte bestämma sig för vad det var. Om det nästan kanske till och med var obehagligt? Eller triumf? Ett vansinne, eller bara en massa skratt som flyttat in i ögonen på dem? Gammalt skratt som inte fått komma fram på hundratals år.

Det ena könet har sedan länge garvat, spottat snus, svurit och garvat på nytt när de bredbent dragit upp storfångst, dödat och sett blodet strömma över däck – varför skulle det andra könet förvägras den erfarenheten? Låt även kvinnor döda och skratta!

Feminism i handling

Initiativtagare till fiskafänget är Katrin, och i ett samtal på bokmässan i Göteborg 2022 berättade Lotta Lundberg att hon ville ha med en gestalt som hon, inte bevandrad i feministisk teori, men någon som i handling gör feminism. För denna ickeakademiska men praktiserande feminism har Lundberg en verklighetsförlaga. Kvinnorna på hennes skärgårdsö kan inte stava till gender och intersektionalism, säger hon, men likt Katrin utför de feminism genom att bryta traditionella könsmönster.

”Jag är väldigt imponerad av kvinnorna därute som skjuter älgar, tömmer dasstunnor, slaktar grisar och kör motorbåt” (”Båten – Lotta Lundberg”, www.youtube.com). Att döda djur kan alltså vara en feministisk praktik, enligt Lundberg. Likt de Atlantseglande kvinnorna tar skärgårdskvinnorna kommandot över verksamheter och teknologi som tidigare förbehållits män: jakt och slakt, älgstudsare och bultpistol.

Askes eller ansvar

Den feminism som Katrin och de andra matroserna uttrycker innebär att kvinnor inte ska avstå från några livssfärer eller upplevelser: Har män slitit tonfiskar ur havet ska även kvinnor kunna göra det. Kan män äta kött i stora mängder ska även kvinnor göra det, istället för att knapra på en kalorifattig liten sallad. Inte heller Lotta Lundberg vill göra avkall på köttet. Hon är sedan flera år bosatt i Berlin men reser till oktoberfesten i München och njuter där av öl och fläskkorv eftersom det även i henne, förklarar hon, bor ”en levnadsglad liten arketyp” (Svenska Dagbladet den 15 oktober 2022).

Att inte äta kött, veganism och vegetarianism, hör enligt henne till den nya tidens puritanska, moralistiska och asketiska ideal. Dagens unga saknar det befriande raseri som hon och hennes generationskamrater hade i den ålder: ”Att bli vuxen (kvinna) handlade om att roffa åt sig, ta för sig, ta plats, ställa sig där och vilja ha. Lika lön, daghem åt alla, kvinnliga präster, piloter och tillgång till sexualbrottsutredningen. Någonting av det där har gått förlorat och jag kan inte mer än beklaga” (Svenska Dagbladet den 30 december 2022). Då kvinnlig empowerment, nu askes. Det är framför allt unga kvinnor som blir vegetarianer. Detta kostval kan utifrån Lundbergs analys tolkas som bristande livsvilja, de misslyckas med att ta för sig av tillvarons goda: ”visst är det väl en smula sorgligt att så många ideal i dag handlar om att avstå: inte flyga, inte äta kött, inte köra bil”, skriver hon.

Det Lotta Lundberg kallar askes kan också benämnas ansvarskänsla. Till den dygden hör att man inte för egen njutnings skull tvinga andra att göra stora försakelser; fläskkorvsätarna kräver ju att grisarna avstår från allt de har, sina liv.

Kämpande kvinnor

Att döda och äta djur är maskulint kodade aktiviteter. Så medan män är en majoritet bland dem som utövar djurskadande sysslor – vid köttgrillen eller på fiskebåten – uppbärs engagemanget för djuren huvudsakligen av kvinnor. I djurrättsrörelsen i Sverige och världen över är de runt 80 procent. Jag kan med en omskrivning av Lotta Lundbergs ord säga att jag är väldigt imponerad av dessa kvinnor som lyfter banderoller, tålmodigt argumenterar, dokumenterar villkoren för grisarna och själva avstår från djurindustrins produkter. Den kvinnoempowerment jag hoppas på handlar inte om att kvinnor i allmänhet lär sig att imitera mäns traditionella våld mot djur, utan att just dessa kämpande och medkännande kvinnor hörs och hörsammas. Då skulle vi göra djuren och oss själva en tjänst. En oktoberfest med en vegetarisk korv i handen är en glädjerikare tillställning.

En seglats utan blod i sittbrunnen är en bättre seglats. Detta tycks också vara matrosernas slutsats när upphetsningen så småningom lagt sig. ”Det var roligt att få något på kroken, men inte sen”, reflekterar Katrin sedan de ägnat timmar åt att rensa och städa undan slamsor och blod. De mesta av fisken kastades överbord. ”Vi hade inte behövt någon blodig tonfisk”, hade de andra klagat och Katrin hållit med. Fångsten saknade egentligen poäng eftersom de snart skulle gå i land, hade mat så det räckte, och dessutom låg reservproviant under locket i soffan – torkat sojaprotein.

Precis. Det slentrianmässiga våldet mot andra levande varelser framstår vid närmare betraktande som meningslöst. Vi behöver inte döda utan alternativet finns i vår omedelbara närhet: växtbaserad mat. Låt oss tvätta vår båt ren från blod och noga se till att den inte på nytt befläckas.