Krönikor

Kollektiva straff gynnar inte integrationen

I den afghanska kulturen är inte födelsedagar alls lika viktiga som i Sverige. Däremot vet Mehdi att han är ett par år yngre än sin syster. Det är ställt utom allt rimligt tvivel att deras mamma inte begått en medicinsk bragd och fött barn med två månaders mellanrum. Efter att ha utsatts för Migrationsverkets starkt kritiserade medicinska åldersbedömning beslutades det dock att så var fallet.

Nu stod det olika datum i Mehdis födelseattest från Afghanistan och i de svenska myndigheternas folkbokföring. Detta innebär att Mehdi aldrig kommer att kunna bli svensk medborgare eftersom svenska myndigheter riktigt påpekar att datumen inte stämmer överens. Han anses därmed inte kunna presentera tillförlitliga identitetshandlingar.

Moderaterna, eller om det är Sverigedemokraterna, det är svårt att veta vem som skrivit talepunkterna, har via migrationsminister Maria Malmer Stenergard annonserat att de nu tänker gå vidare med Tidöavtalets skrivning om att ekonomiska förmåner och bidrag, så många som är grundlagsmässigt möjligt, enbart ska gälla svenska medborgare. Samtidigt vill man enligt Tidöavtalet göra det svårare att bli svensk medborgare.

Det är intellektuellt oerhört svårt att få ihop hur vare sig integration eller arbetet mot kriminalitet gynnas av politik som går ut på att kollektivt bestraffa en grupp i samhället som enkelt kan pekas ut med hjälp av yttre attribut som hudfärg och klädval. Det finns inte heller något vetenskapligt stöd för att visitationszoner, inre utlänningskontroller, segregation av ekonomiska och mänskliga rättigheter på något sätt skulle minska konflikter i samhället. Snacket om att man vill att invandrare blir svenska medborgare klingar falskt ihop med förslaget att hindra arbetskraftsinvandring och sätta press på personer utan svenskt medborgarskap att återvandra.

Sverigedemokraterna är mycket tydliga med att de vill ha ett etniskt och inbillat kulturellt homogent Sverige där staten föreskriver vad som ska anses vara god (svensk) smak i form av kultur och bildning. Begreppet “bristande vandel” kan behändigt fyllas med slumpmässiga tolkningar som kan anpassas så att ”rätt” icke-önskvärda individer ska mista sin rätt att vistas i landet.

På Twitter är det många som hyllar Malmer Stenergard för att äntligen sätta ner foten. Man anser att det är självklart att svenskar ska ha fördelar framför invandrare i allmänhet och flyktingar i synnerhet. Jag har samma känsla som när Donald Trump härjade i USA. Hur är det möjligt? Hur kan bisarra, inhumana idéer om att göra skillnad på människor så lätt få fotfäste igen? Var är demonstrationerna? De upprörda rubrikerna? Utspel efter utspel möts med en axelryckning, och, i vissa fall, en opposition som vill gå pöbeln till mötes genom att visa sig ännu hårdare.

Jag tänker på Heidi Fried, Emerich Roth och andra förintelseöverlevare som larmade gång på gång om det sluttande plan som leder till att man vänjer sig vid allt grövre retorik tills dess att avhumaniseringen av våra medmänniskor är fulländad. Gode Gud, hjälp oss att hjälpa oss själva innan det är försent!

Ett humant och färgrikt Sverige.

Tidöavtalet.