Glöd · Debatt

Vargstammen är inte starkare än sin svagaste länk

En varg i norska Langevad.

Tjuvjakt och inavel är de två största hoten mot vargen enligt SLU:s Artdatabanken. För att lösa de problemen föreslår Maria Ljung att vargarna får skyddade naturkorridorer genom landet, eller att vargar som vandrar in österifrån får fri lejd.

DEBATT. Regeringen har beslutat att se över om referensvärdet på den svenska vargstammen kan sänkas till 170 i stället för som i dag 300 stycken. Som vanligt stirrar politikerna sig blind på siffror, antal vargar. Hur många vargar får finnas och var, nationellt men även lokalt? 

I SLU Artdatabanken är vargen rödlistad som starkt hotad av utrotning i Sverige. De identifierar två stora hot; försämrad genetisk status till följd av inavel och illegal jakt. Alltså är inte bara antalet vargar av vikt utan även deras individuella genstatus.

För att vargstammen ska vara långsiktigt livskraftig måste vargar med östligt ursprung (Finland och Ryssland) ges möjlighet att etablera och reproducera sig i Sverige. Men inflödet av nya varggener begränsas av skyddsjakt kopplad till skador på samernas rennäring. 

Renen har i alla tider haft en central del i den samiska kulturen och renskötsel bedrivs i dag på närmare hälften av Sveriges yta. 

Tidigare i sommar har Matti Blind Berg, ordförande i Svenska samernas riksförbund, uttalat sig i rovdjursfrågan: ”Det finns inte utrymme för de rovdjursantal vi har i skogarna”. Det går alltså inte att misstolka samerna, de vill ha ännu färre rovdjur än de få de behöver samexistera med i dag. Och renen är orsaken. 

Låt oss då förtydliga att det är skillnad på att vara renskötare (yrke) och renägare. I dag finns det cirka 20 000–40 000 samer i Sverige, av dem är det omkring 4 600 renägare (äger minst en ren). Av de är drygt 1 000 yrkesverksamma renskötare.

Under 1900-talet genomgick det samiska samhället stora strukturomvandlingar och levnadsmönstren har förändrats radikalt. De flesta samer bor nu i tätorter och har helt andra yrken och endast ett fåtal livnär sig på de traditionella näringarna. Från början bodde de i kåtor, på vintern i ställningar av trä täckta med näver och torv, på somrarna i tätkåtor som de tog med dig när de flyttade efter renarna. 

Så med tanke på hur deras livsstil förändrats och att de inte längre lever med och skyddar sina renar är det klart att de ser rovdjuren som ett stort problem. Men är det inte ganska enkelspårigt och egoistiskt? Speciellt med tanke på att de själva gärna identifierar sig som ett naturfolk.

Om nu den svenska vargstammen kräver kontinuerlig påfyllning av nya gener från öst för att överleva borde man nog se över det totala skyddet för rennäringen. Kanske införa några skyddade naturkorridorer där vargarna får fri passage, eller gentesta vargar som befinner sig i renskötselområdet och om de är nyinvandrade från öst, ge dem fri lejd ner genom landet? 

Det är ju ingen slump att samtliga svenska inventerade etablerade vargrevir i dag ligger i den södra delen av landet. Antalet vargar där påverkar inte självmant deras livskraftighet såvida det inte fylls på med nya gener från öst. Vargstammens överlevnad i vårt land bygger nämligen inte bara på kvantitet, utan även på kvalitet.