Krönikor

Slakten av skolorna hänger samman med gängvåldet

Varenda tidning, varenda nyhet, varenda rubrik handlar om våldet. Och det är som det ska. Problemet är inte att vi nu äntligen pratar om hur det är ställt i ett land när barn dödar barn, på kontrakt från vuxna som blir rika på barnens krig och drömmar. Problemet är att vi inte pratade om det när begravningarna bara ägde rum i förorten. 

Och problemet är hur vi pratar om det.

Och vad vi inte pratar om samtidigt.

Vi lever i en epidemi av psykisk ohälsa. Barn som stressas sönder, barn som dukar under i kampen för att duga – om inte för andra så i vart fall för sig själva. Barn som tävlar i märkeskläder och telefonmodeller, barn som tappar känslan att de har något att leva för. Det allra dödligaste våldet är fortfarande självmorden. Också bland unga. Mot det våldet hjälper knappast hårdare tag.

Bland expertisen på suicidprevention talas om död av hopelessness and despair, ett begrepp som målar en bredare och mörkare bild. Även om de som dödas som fotsoldater i yrkeskriminellas krig, de unga som dör i missbruk, och de som ger upp om själva livet är olika individer med olika unika historier, säger de också var och en och tillsammans något om ett samhälle där många växer upp utan att tro på en framtid värd att leva.

Vi lever i en tid av ekonomiska klyftor som vidgats till sådana raviner att ingen längre tror sig om att kunna hoppa över, och få ens klarar att se och förstå hur livet ter sig på andra sidan. I ett sådant samhälle slåss alla bara för sin egen överlevnad, där kan ilskan och uppgivenheten exploateras, där pekar forskningen på att resultaten kan bli extrema.

Det här är farligt. Dödligt farligt. Men de stora partierna skissar inte på några planer för att överbrygga klyftorna. De positionerar sig. Och själva positioneringen river ravinen djupare. Irena Požar beskriver i Aftonbladet hur Ulf Kristerssons tal till nationen känns. Det gör ont. Statsministern låtsas inte ens känna med de som lider på andra sidan klyftan: ”Det är ingen slump att han inte uttrycker medlidande för alla de mammor som sett sina söner dö, till de systrar som idogt försökt snacka vett i skallen på en lillebror eller de pappor som sagt till sina pojkar att det finns hopp, att en annan väg är möjlig.” Statsministern sliter för att inte tappa greppet. Om debatten. Landet har han släppt för länge sedan.

Sätter man sig ner är alla överens om vad som är allra, allra viktigast. Polisen, forskarna, politikerna. Till och med Kristersson, vill jag tro. Allra, allra viktigast är skolan.

Barn som känner att de kommer klara skolan, och att den kan bära till ett liv att vara stolt över, som känner att en lärare verkligen och innerligt tror på en, som känner anledning att fortsätta kämpa, skjuter väldigt sällan ihjäl ett annat barn. 

Men en tidning har en annan rubrik nu, än en om våldet.

Min fackförbundstidning Vi Lärare damp nyss ner på hallmattan. Rubrik: ”Stoppa slakten”.

Två av tre lärare vittnar om nedskärningar innevarande läsår. Ännu fler vet att det väntar nästa. Kommunernas chefsekonom, som vanligen brukar vara ganska försiktig, varnar för ”tvärnitar och dramatiska besparingar”.

Tidningen har också frågat lärarna vad nedskärningarna får för konsekvenser. Nio av tio varnar för mer stressade lärare. Nästan lika många att färre elever kommer få det stöd de behöver. Åtta av tio säger att fler elever kommer lämna skolan utan att ha klarat kunskapskraven. Sju av tio säger att lärartätheten kommer sjunka och fler lärare lämna yrket. Lika många beskriver att elevassistenter och annan stödpersonal redan får gå. Hot och våld kommer öka, säger fem av tio lärare. Fyra av tio beskriver klasser med fler elever.

Kommunekonomen jämför med 1990-talskrisen, vars pris vi fortfarande betalar. ”En stor skillnad är att då hade Sverige som land en usel ekonomi. Så är inte fallet idag. Våra offentliga skulder är bland de lägsta i Europa. Staten har en väldigt stark ekonomi och goda möjligheter att stötta kommunerna ekonomiskt.” Nedskärningarna är ett politiskt val.

Jag tror själva definitionen av ett land som tappat det är när man med mer inlevelse diskuterar hur man ska spärra in trasiga barn, än hur man ska få fler att växa till hela vuxna.

Regeringen lovar lagstiftning om bemannade skolbibliotek.

Medan kommunerna sparar och barngrupperna växer, håller två ministrar pressträff och lovar kamp mot påhittat skärmtvång i förskolan.