Ida har varit ute hos Åsa och Thomas och diskuterat deras idé att försöka avvärja kärnvapenhotet genom att samla ihop en ny fredsrörelse med byn som de bor i som utgångspunkt. Hon tycker att det låter naivt, men bestämmer sig för att ge det en chans. När hon ska åka hem hör hennes ungdomsvän Lollo av sig.
Flytta till Spanien. Ida såg sina fördomar passera revy – hela villaområden fulla med svenskar som spelade golf i ett låtsassvenskt låtsasland med utsikt över Medelhavet. Vita jeans, rosa läppstift och mörkblå åsikter. Var det vad Lollo hade blivit?
– Solkusten eller? sa hon och försökte hålla sina tankar utanför tonfallet.
– Jag dagdrömmer bara, sa Lollo. Antar att du tycker att det låter …
– … som om du hade börjat spela golf och skaffat pärlhalsband? Kanske lite. Men det får man väl.
– Borgerligt var ordet jag sökte, sa Lollo. Som att plugga till proven, gå och lägga sig i tid och ha mössa.
– Those were the times, sa Ida.
Isflaken som hade börjat flockas mellan dem smälte bort . De började prata om gamla tider och hur de hade hamnat där de var. Lollo hade träffat en kille som då var en anarkistisk eldsjäl som skrev rasande dikter om svarta fanor och lera, såvitt Ida kunde minnas. Tills han en dag drabbades av en livskris och landade som påläggskalv på sin fars aktiemäklarfirma med en lön som räckte till att försörja en hemmafru.
– Och du hängde på, konstaterade Ida.
– Ja, jag tänkte att det kunde vara spännande med ett nytt liv. Det var det också, på något sätt. Men dikterna blev sämre.
Det kunde Ida tänka sig. Lollo hade uppfostrat tre barn i större och större villor i Täby, och under tiden hade hon läst enstaka kurser på universitetet för att få en större värld. När yngsta barnet flyttade ut hade hon redan börjat undra vad hon överhuvudtaget gjorde tillsammans med den där Gabriel.
– En man med dollartecken där ögonen ska vara, sa hon.
Medan Ida närmade sig Stockholm blev det trängre på vägen. En stor, blank långtradare dundrade förbi i en hastighet som bara inte kunde vara tillåten. Själv var hon en trafikfara med mobilen fastklämd mot kinden med vänster axel.
– Du, jag behöver koncentrera mig här, sa hon. Men vi borde ses. På riktigt.
Tre kvart senare parkerade hon i Midsommarparken och vinkade nedanför det som skulle vara Lollos köksfönster. Lollo kom nerför trapporna i upprullade mjukisbyxor och oknutna gympaskor och kramade Ida. Hon sa att hon gärna hoppade över husesynen i dag.
– Lägenheten är nästan tom, jag hyr den i andra hand medan Gabbe och jag kommer överens om ekonomin. Den innehåller en resårmadrass, ett köksbord, en kastrull och fyra tallrikar. Ja, och så tio flyttkartonger i vardagsrummet, Jag vill inte packa upp och inte vara där, sa Lollo.
Det lät som om hon inte trivdes, men det var inte det, sa hon. Hon ville ut i världen. Och varför inte ta en promenad i solen istället för att sitta och glo på tio pappkartonger? Så de gjorde det. Marken doftade fortfarande våt jord. Lollo pratade om Gabriel som hon hade lämnat. Han lät inte rolig, tänk att han hade blivit en sån stropp, tänkte Ida. Och att Lollo hade funnit sig. Av alla människor.
Drömmen om att flytta till Spanien var inte bara en dröm. Hon hade en inbjudan att bo hos vänner där om det körde ihop sig med Gabriel. Tills hon hittade något eget. Hon var inte säker på att hon ville flytta så långt, men tanken hade fungerat som säkerhetsventil.
När Ida körde hem till slut hade de vandrat Midsommarkransen runt. De hade talat om världsläget och framtiden för barnen och barnbarnen, och Lollo hade sagt att ut i världen eventuellt också skulle kunna vara ett fredskollektiv i Sörmland. Ida lovade att hålla henne underrättad.
De närmaste dagarna skrev hon intensivt och raderade nästan ännu intensivare, för nu hotade texten att svämma över. Under tiden fortskred planerna. Ellis med familj installerade sig i lilla huset igen, över sommaren till att börja med, sa han. Åsa bokade skolsalen i byn för en startfestival med allt från dans till föredrag. Thomas cyklade runt i stugorna och berättade om fredsbyn som höll på att byggas upp. Järv sa, enligt Thomas, att det var tamefan det finaste hon hade hört sen hon blev konfirmerad.
– Hon är väl inte konfirmerad heller, invände Ida. Hon växte upp i skogen.
– Jag vet. Men om hon hade varit konfirmerad hade hon sagt det. Hon gillade idén i alla fall, det betyder mycket för mig.
När Ida kom tillbaka till byn var det för att stanna. Ett par veckor i alla fall, för att se om det blev något. Hon hade semester, så hon högg ved, rensade grönsaksland, badade i sjön med Harriet och korrekturläste webbtexter. Eftersom Stellas hus mest stod tomt lånade hon hennes friggebod så länge. Och det började droppa in folk. Nisse och Freddy skulle komma senare eftersom hon inte kunde servera pad thai på distans. Canberra och Noor finslipade sin energisnåla variant på tidsmaskinen. Ante var fortfarande på resa.
Men det kom andra. Först en grupp stridbara pensionärer från Gävletrakten som tänkte slå sig ihop och köpa gården, sen några elever från Nisses folkhögskola som satte upp gröna och lila festivaltält på hela gräsmattan ner mot ladan hos Åsa och Thomas. Friggebodar tycktes växa som svampar ur marken, och Harriet undrade när den där freden egentligen skulle komma. De var ju jättefredliga, allihop.
Malin Bergendal