Människor fortsätter att göra den farliga resan över Medelhavet. Detta trots att EU sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har pumpat in många miljarder euro i länder som Marocko, Libyen, Tunisien, Niger och Turkiet. Syftet enligt EU är att hindra människor från att göra dessa farliga resor.

I serien Tales of women at sea har fotograferna Mahka Eslami, från Iran, och Nyancho NwaNri, från Nigeria, dokumenterat livet ombord på Läkare utan gränsers fartyg Geo Barents. De har fokuserat på kvinnornas berättelser – eftersom dessa sällan hörs. Enligt Läkare utan gränser är bara fem procent av de flyktingar de räddar kvinnor. Deras berättelser och verklighet skiljer sig också från männens på många punkter. Både anledningarna till flykten och de risker det innebär att ge sig av på den här resan.

Geo Barents blev i slutet på februari det första fartyget som drabbades av en ny italiensk förordning som gör det svårare för de livräddande organisationerna. På lösa grunder anklagades de för att inte ha delat all information som krävts av dem och blev tvingade att stanna i en hamn på Sicilien i 20 dagar. Den 15 mars hade tiden passerat och två dagar senare begav de sig mot centrala Medelhavet igen. Den 24 mars räddade Geo Barents 190 personer från att drunkna och begav sig mot Bari, på italiens östra kust.

Ombord på Geo Barents möter fotograferna Mahka Eslami och Nyancho NwaNri Sarah, Decrichelle, Christelle och Bintou. Trots enorma risker har de valt att försöka göra resan till Europa.

Tales of women at sea

Bintou

Bintou, 42 år från Elfenbenskusten, reser tillsammans med sina två döttrar, 20-åriga Miriam och 18-åriga Kadi.

Fyrbarnsmamman Bintou bestämde sig för att fly när hennes mans släktingar, efter att han dött, bestämde att de skulle ta barnen ifrån henne och tvinga hennes äldsta dotter Miriam att gifta sig. Hon tog sina äldsta barn med sig och lämnade kvar de två yngre, en flicka och en pojke.

När de kom till Libyen greps de och hamnade i fängelse.

– I Libyen – där det inte finns en regering – kan alla vara poliser. Även när de griper dig så förstår du inte vem som är en riktig polis och vem som inte är det… Då fångade oss och satte oss i ett litet skjul – män, kvinnor, alla tillsammans. Det var väldigt svårt. Några unga män bröt sönder dörren och vi flydde därifrån.

Efter att ha rymt från fängelset arbetade Bintou och hennes döttrar hemma hos en man, trots att han inte betalade dem. Han visste att de ville korsa havet. En dag tog han med dem till en båt som väntade i land. Det var deras första försök att korsa Medelhavet.

Bintou har inte träffat sina två yngsta barn sedan hon lämnade Elfenbenskusten för två år sedan.

– Jag vill att mina barn ska växa upp och bli någon. När jag var barn upplevde jag många svåra saker. Min mamma var blind. Hon fick femton barn men bara tre överlevde. Jag var den enda tjejen. Jag giftes bort mot min vilja. Jag gick inte i skolan. Jag vill att mina barn ska göra det. Jag vill inte att mina barn ska giftas bort med tvång. Jag vill inte att mina tjejers liv ska bli som mitt.

Christelle

Trebarnsmamman Christelle lämnade sin våldsamma man och fick jobb på ett litet företag som sålde kokbananer/matbananer. En dag på väg till jobbet, mellan Maroua och Kousséri, kidnappades hon av Boko Haram-milisen och de tog henne över gränsen till Nigeria. Med hjälp av en kvinna hon träffade lyckades hon fly och ta sig till staden Maiduguri i nordöstra Nigeria, där hon bodde i en annan kvinnas hus och fick arbete på en restaurang.

Efter sex månader hade hon sparat ihop tillräckligt med pengar för att åka till Libyen. När Christelle reste från Algeriet till Libyen utsattes hon för sexuellt våld och när hon kom fram till Libyen sattes hon direkt i fängelse.

– Vid den libyska gränsen, nattetid, våldtogs vi av de som guidade oss. De sköt mot oss och vi splittrades, kom vilse och upptäckte att det var två barn bland oss, som kommit bort från sina mammor, som inte talade franska. Vi spenderade tre dagar med att leta efter deras mammor innan vi lämnade barnen att klara sig själva. Vem kan ta hand om okända barn? Det libyska traumat började så fort vi hade kommit in i landet.

– När vi anlände till Libyen, efter att ha rest i två veckor, grep och fängslade de oss. Jag hade ingen som jag kunde ringa och be om pengar så jag skulle bli frisläppt. En man bestämde sig för att hjälpa mig och betalade (för att få mig fri). Efter det ingick jag ett kontrakt om att vara gift med honom i sex månader. I fängelset hade jag upptäckt att jag var gravid, men jag förlorade barnet. Det var en lättnad.

– Jag försökte korsa (Medelhavet) två gånger. Den första gången hade vi varit till sjöss i mindre än 30 minuter när libyerna grep oss, mitt i natten, och omedelbart satte oss i fängelse. Den andra gången är den bra gången (den här gången).

Decrichelle

Decrichelle, 32 år gammal, från Kamerun

Tvåbarnsmamman Decrichelle tvingades att gifta om sig efter att hennes första man dog i en bilolycka. Familjen tvingade henne att gifta sig med mannens bror, som drack mycket och slog henne. Hon fick två missfall som ett resultat av misshandeln. Hon blev gravid en tredje gång och födde en dotter. När barnet var sex månader slog hennes (nya) man henne så illa att hon hamnade på sjukhus. Kort efter det flydde hon från hemmet och, uppmuntrad av en vän, bestämde hon sig för att fly till Nigeria, sedan vidare till Niger och till Algeriet. I öknen på väg till Algeriet blev hennes dotter sjuk, det fanns inga mediciner och ingen sjukvård tillgänglig, och hennes dotter dog. Decrichelle tvingades lämna sin dotters kropp i öknen och fortsätta vidare mot Algeriet med gruppen hon reste tillsammans med. Hon minns att hon kände ”en enorm och otröstlig sorg”.

Första gången Decrichelle försökte ta sig över Medelhavet greps hon och skickades till fängelse. Hon släpptes nästan omedelbart och skickades i taxi till en bordell där hon förväntades arbeta som prostituerad. Ett par kamerunska vänner hjälpte henne att fly. I sex månader bodde hon på ”campos” – de tomma byggnaderna och utomhusområdena nära havet där människosmugglare möter upp migranter – innan hon samlade ihop tillräckligt med pengar för att försöka korsa havet igen.

– Jag vill vara på en plats där jag kan leva som en vanlig person i min ålder gör. Jag har lidit för mycket, upplevt för mycket stress. Jag vill kunna sova om natten. Jag ville vara här med mitt barn. Det gör ont i mig när jag tänker på att jag är här – i säkerhet – medan jag behövde lämna henne i öknen.

Sarah

Sarah, 25 år gammal, från Tigray i Etiopien

När våldsamheterna startade i Tigray för (drygt) två år sedan blev Sarahs hemstad bombad när hon var på jobbet. Hon flydde för sitt liv till Sudan.

– Jag såg många människor som blev dödade under attacken. Jag bara sprang. Jag hade inte tid att förstå vad som hände eller för att samla ihop mina saker. Min son var tillsammans med min familj inne i stan under attacken. Jag kunde inte ens ta med mig honom. Han är åtta år gammal nu och jag har bara pratat med honom en gång det senaste året. Det finns fortfarande inte något nätverk i det området (där jag kommer ifrån) och jag kan inte ringa honom. Jag vet att några släktingar tar hand om honom men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Jag oroar mig för min son: Jag vet inte hur han mår eller vad han gör.

– Efter några månader hjälpte en vän mig att åka till Libyen. Jag reste med en grupp människor som jag inte kände. Jag var ensam. Vi tillbringade fem dagar i öknen. Efter att vi kom till Libyen fördes vi till ett fängelse. Det fanns inga män i uniform där, men vaktmästarna var tungt beväpnade. De slog männen varje dag. Det fanns inte tillräckligt med mat till alla. Jag hölls fången i två månader och släpptes först när jag betalade en lösensumma. Jag gav dem pengarna jag hade tjänat när jag arbetade i Khartoum (i Sudan).

– Sedan flyttades vi till en annan plats där jag hölls fången i tio månader. De slog oss men höll oss vid liv så att de kunde pressa oss på pengar. Till slut släpptes jag för att jag kunde inte betala ytterligare en lösensumma. Jag kom fram till kusten några dagar senare och gick tillsammans med många andra människor ombord på en gummibåt för att korsa havet. Det är samma båt som du hittade mig i.

Läs mer:

Hjälporganisation larmar: Migrantlag kostar liv

EU och migrationspolitiken: ”Målet är att hålla dem långt borta”

Översättning personporträtten Hanna Strid. Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Global.