Del 1 av artikeln publicerades den 4 september.

Det feodala haciendasystemet varade fram till andra hälften av förra seklet. Kapitalismens spridning till landsbygden försvagade det på många sätt:

• Ny storskalig gruvdrift absorberade arbetskraft från haciendorna.

• Nya mekaniserade storgods fördrev de livegna och anställde ett jordbruksproletariat.

• Nya dyrbara grödor krävde mer arbetstid, vilket pressade haciendaägaren att kräva mer arbete av sina livegna och avvisa dem för att ta över deras tomter. De livegna kämpade emot detta samtidigt som de krävde mer tid för sitt eget arbete.

Vi organiserade oss för att kämpa mot de nya övergreppen. På grund av storgodsägarnas oförsonlighet kom kampen att handla om jordinnehav och rätten att äga mark.

Vårt försvar av våra rättigheter ställde oss inte bara mot godsägarna utan också mot regeringen som försvarade det feodala systemet.

På över 100 haciendor vägrade vi att arbeta för storgodsägarna. Men vi fortsatte att arbeta på våra egna jordlotter. Bondeupproret ledde i praktiken till en jordreform. Regeringen förtryckte oss med vapen och vi försvarade oss med vapen. Dåtidens militärregering krossade det väpnade självförsvaret; men den konstaterade samtidigt att det skulle vara omöjligt att återinföra ett feodalt system med livegna. Den valde att anta en jordreform som bara gällde för en geografisk region, där jordinnehav för småbrukare skulle tillåtas. Men urfolkens campesinos i andra regioner gjorde också uppror och tog över storgodsen. Detta förtrycktes våldsamt, men kunde inte stoppas. Därför kände en senare reformistisk militärregering sig tvungen att besluta om en jordreform på nationell nivå.

Så gick det till när vi utnyttjade kapitalismens nedmontering av feodalsystemet för att ta tillbaka jorden. Av denna anledning är Peru, med Kuba som troligt undantag, det land på kontinenten som har största andelen markägare, antingen av kommunala, kooperativa eller privata tomter. Under samma epok krossades Brasiliens campesinorörelse och kapitalismen triumferade där. Dess offer har organiserat sig och kämpar sedan nära 40 år tillbaka i MST – de jordlösas rörelse, som är en del av det globala småbrukarnätverket La vía campesina (Böndernas väg).

I Peru märker campesinos som kämpat för sin jord den kvalitativa skillnaden efter förändringen. ”Nu är vi fria”, säger de och menar att friheten från det feodala systemets livegenskap också gjort dem fria från underkastelse.

Efter uppbrottet arbetade de för utbildning, byggde skolor och betalade manliga och kvinnliga lärare. Senare kämpade de för att få staten att betala dem. De byggde vårdcentraler och verkade för att få staten att betala för sjukvården.

De vann röster och valde egna borgmästare. De agerade mot gruvföroreningar. De stred för att kollektivt få inneha polis- och rättsfunktioner, istället för korrupta poliser och domare. De gjorde motstånd mot all typ av korrupt makt. Och kämpade för många andra saker.

De känner att den feodala livegenskapens slut gav dem vingar för att fortsätta kämpa.

Aktuella kamper och våra allierade

De flesta pågående kamper som drivs av inhemska campesinos är mot dödandet av Pachamama, Moder Jord; mot de stora företagens rovdrift, främst i form av gruvdrift, men även petroleum och gas. Tidigare peruanska regeringar tjänade feodalherrar; i dag tjänar de istället stora multinationella företag. De agerar mot det peruanska folket och mot naturen.

Levnadsvillkor är en annan kamporsak. Arbetslösheten breder ut sig och levnadsstandarden sjunker. På landsbygden beror detta på för låga priser på jordbruksprodukter. Här hittar vi rötterna till kampen mot [det nyliberala] frihandelsavtalet med USA som kommer att riva sönder vårt jordbruk till förmån för stora, subventionerade och imperialistiska företag.

Urfolksrörelsen, tillsammans med stora delar av den peruanska befolkningen, kämpar mot korruption och för att få in sina egna representanter i lokala myndigheter. Människor utsätts ofta för svek eftersom det inte finns något system för autentisk demokratisk kontroll.

Urfolksrörelsen är inte ensam. Även om den är den mest kraftfulla och uthålliga rörelsen, är den inte unik. Det finns många allierade som kämpar tillsammans med oss.

De intellektuella som kallas indigenistas (urfolkssolidariska), vare sig de är urfolk själva eller inte, förtjänar särskilt omnämnande. Ända sedan förtrycket av urfolk på vår kontinent började, har det funnits individer som har kämpat mot det och försvarat vår kultur. De har funnits inom exempelvis kyrkan, politiken eller kulturen i egenskap av författare, målare och musiker.

Meningen med vår kamp

Vi försvarar vår kultur i alla dess olika aspekter: vår världsbild och kosmovision, vår sociala organisering, våra ceremonier och ritualer, vår kunskap om jordbruksteknik, medicin, musik, språk och mycket annat.

Vi hävdar inte att vår kultur är överlägsen andras kultur. Vi kämpar för att den inte ska ses som underordnad. Vi vill att den respekteras som likvärdig.

I vår kultur har vi lärt oss att väva samman jämställdhet och mångfald. Peru är ett väldigt mångsidigt land, både geografiskt och demografiskt. Vi har 82% av världens 103 naturliga livszoner. Våra invånare talar 45 olika språk. Det stora Inka-firandet av solguden Inti var inte exkluderande. Under firandets procession tog olika folkgrupper med sina olika gudar. Begreppet ”en Gud” existerade inte.

Vi är för mångfaldens jämlikhet – igualitarismo – och mot homogenisering. Å ena sidan respekterar vi mångfaldens olika särdrag och individuella skillnader. Å andra sidan motsätter vi oss individualism. Vår är en kultur av solidaritet.

Vi söker inte en återgång till det förflutna. Vi vet att vi i stort måste ta vara på mänsklighetens framsteg. Detta motsäger inte vår beslutsamhet att återvända till våra egna rötter. Vårt förflutna är  levande och närvarande i vår framtid.

Vi älskar och bryr oss om Pachamama. Vi längtar innerligt efter att återigen förankra ekonomin i ett respektfullt tillvaratagande av vår rika biologiska mångfald, genom jordbruk och naturmedicin, tillsammans med alla moderna framsteg som inte skadar.

Vi vill inte basera vårt sociala system på den djupt rotade, asociala individualism som inkräktarna tog hit. Vi har för avsikt att på alla nivåer återhämta och stärka det livskraftiga och solidariska syskonskap som finns i Ayllu, samtidigt som vi också använder oss av universell kunskap som inte är skadlig.

Vi drömmer om att de senaste 500 åren av förtryck bara är en mardrömslik parentes under de tio tusen år vi byggt upp vår rika kultur.

Artikeln publicerades ursprungligen på spanska (med titeln Nuestra Cultura) år 2007 i tidningen Sin Permiso. Översättning: Nikolas Berg. Språkgranskning: Åsa Söderberg och Lovisa Prage