Glöd · Under ytan

Kampen för jorden i Anderna och Amazonas 

Till vänster: Småbonderörelsen Via campesina håller en manifestation under sin kongress 2017.

Hugo Blanco (1934–2023) var bondeledare i Peru och aktiv i den internationella småbonderörelsen Via campesina. I en artikel från 2007 ger han en historisk överblick över småböndernas kamp och dess drivkrafter, med rötter i en tiotusenårig jordbrukskultur. Essän publiceras i två delar varav det här är den första.

I över 10 000 år har den rika biologiska mångfalden i Anderna-Amazonasregionen gett näring till en urfolkskultur som är djupt sammankopplad med Pachamama (Moder Natur), den komplexa konsten att bruka jorden och hög kännedom om naturens kretslopp. Det är en av sju zoner i världen som utvecklat jordbruket och som bidragit med störst variation av domesticerade arter.

Vår bakgrund har gett upphov till en världsbild som skiljer sig från den västerländska synen där skaparen är en överlägsen immateriell ande som skapade människan till sin avbild och naturen till att tjäna henne. I vår inhemska kosmovision är mänskligheten snarare en dotter till och del av Moder Jord. Vi måste leva i hennes vård, i harmoni med henne. Varje kulle eller topp, varje flod, varje växt- eller djurart har en ande.

I Machu Picchuområdet finns exempel på avancerad ingenjörskonst, bland annat för att säkra tillgången på vatten och förhindra jorderosion
I Machu Picchuområdet finns exempel på avancerad ingenjörskonst, bland annat för att säkra tillgången på vatten och förhindra jorderosion. Foto: Flickr

Småbrukares odlargemenskap

Ursprungsbefolkningens kollektivistiska mentalitet är stark nog att ha överlevt 500 år av kolonial invasion och individualismens utbredning.

På urfolkens inhemska språk quechua och aymara är ayllu namnet på småbrukares odlargemenskap, comunidad campesina, som präglas av en stark kultur och samhörighet. Själva arbetet som utförs inom gemenskaperna har många inhemska namn som ayni, mink’a och faena [1]. Ayllukulturen är inte begränsad till personer, utan innefattar också en samhörighet och ett ömsesidigt utbyte med växter och djur, liksom med regnet och marken. Vissa växter kan exempelvis berätta om vädrets växlingar eller om årstidsvariationer [2].

Utvecklingen av jordbruk och skötsel av boskap, som på andra breddgrader ledde till slaveri och feodalism, ledde i Abya Yala (det ursprungliga namnet för Amerika på kunaspråket) till nya former av kollektivism. I Anderna gav den upphov till en stat som sträckte sig över sex nuvarande länders territorier – Tawantinsuyo (kallat Inkaimperiet av inkräktarna på grund av samma okunnighet som fick dem att kalla lama-djuren för ”stora får”.)

Det är sant att de nya formerna av kollektivism gav upphov till privilegierade kaster och erövringskrig. Men i ingen del av kontinenten baserades produktionen på slavarbete eller ett feodalt system.

• I mer än 10 000 år har vår kultur förädlat 182 växtarter, inklusive cirka 3 500 potatissorter.

• Vårt folk bär på kunskap om 4 500 medicinalväxter.

• Tawantinsuyoskulturen planerade jordbruk baserat på ett system av avrinningsområden och mikrovattendelare eller bassänger.

• De byggde långa akvedukter och såg till att förebygga och undvika jorderosion.

• Terrassering praktiserades på sluttningarna och waru-waru [3] för vattenhushållning i altiplano-områden (höglandet) [4]. Waru-waru är en metod där upphöjda åkrar varvas med diken för att hantera såväl översvämningar som torka.

• Tekniker anpassades från zon till zon.

Över hela Tawantinsuyo-territoriet skapades lagerbyggnader (qolqa) för att förse befolkningen med mat närhelst någon instabilitet i klimatet hotade jordbruket eller förstörde skörden.

Även om det fanns privilegierade kaster fanns inte hunger och elände. Föräldralösa barn, personer med funktionshinder och äldre vårdades av samhället.

Kolonisatörerna betecknade odlingen av inhemska växter, som potatis, som avgudadyrkan
Kolonisatörerna betecknade odlingen av inhemska växter, som potatis, som avgudadyrkan. Foto: Flickr

Den koloniala invasionen

Själva ryggraden i denna sociala organisation, jordbruksinfrastrukturen och livsmedelsreserverna, krossades av invasionen.

Europa gick vid den tiden från feodalism till kapitalism. Invasionen var en kapitalistisk handling. De kom och letade efter kryddor och trodde att de hade nått Indien. De hittade inga kryddor, men fann guld och silver.

Gruvdrift hade funnits som marginell verksamhet, men den blev nu centrum för ekonomin. För att exploatera gruvorna använde de ett system som var värre än slaveri. Slavägarna ombesörjde slavarnas hälsa och överlevnad ungefär lika mycket som de bekymrade sig om åsnornas väl och ve.

Gruvägaren i Peru tog årligen emot ett visst antal personer från urfolken för att ”indoktrinera” dem. Oavsett hur många av dem som dog skulle han nästa år få samma antal. Därför skickades ungdomar och vuxna in i gruvorna och lämnade dem aldrig förrän de dog. På grund av detta begick unga personer från urfolken självmord och mödrar dödade sina barn för att befria dem från plågan. Denna praxis minskade efter Tupac Amaru-upproret.

Jordbruksarbetet skedde genom ett feodalt system. Européerna tog de bästa landområdena från samhället och omvandlade dem till latifundios (stora gods). Samhällets invånare blev livegna på sina egna marker. De fick arbeta utan lön för feodalherren i utbyte mot tillstånd att odla en liten tomt för egna behov.

Av flera skäl skedde en enorm nedgång inom jordbruket:

• Kanaler, terrasser och waru-warus förstördes på grund av okunnighet och bristande omsorg.

• Planeringen kring avrinningsområden och mikrovattenfördelare försummades, vilket har fortsatt fram tills idag och skapat ett bestående kaos.

• Med importen av utländska husdjur till zonen försämrades miljön. Auquenidos (lamadjur och alpackor) [5] klipper av betesgräs med sina tänder medan kor, får och hästar rycker upp det.

Inkräktarna ventilerade sin vidskepelse mot våra grödor. Vår jordbruksmentalitet passade inte deras sätt att odla. Därför tog de sig an att ”utrota avgudadyrkan” och började förfölja växter som papa, även känd som Santa Padre (Helige Fader). De döpte om den till patata, ordet som används i Spanien. Detta spreds till engelska och andra språk så att grödan i dag är känd som ”potatis”. De fördömde också kiwicha eller amaranto (rävsvans, släkt med quinoa). Kokaplantan, som den berömda läkaren Hipólito Unanue kallade ”växtrikets superelixir” är än i dag föremål för vidskepelse och mycket skadliga fördomar i ”sofistikerade” kretsar.

Matreserverna, som fanns jämnt fördelade över hela landet för att klara av hungertider på grund av väderomslag, plundrades av inkräktarna.

Sammantaget har europeernas beteende bidragit kulturellt med något mycket dödligare än massakrer och virussmitta: svält och misär.

Uppror och republik

Vårt folk gjorde uppror mot inkräktarna redan från början. Många resningar ägde rum, med start i Tupac Amaru II:s uppror. Det spred sig hela vägen till Bolivia och fortsatte även efter den grymma tortyren mot honom som avslutades med att han mördades.

Senare ägde den så kallade självständighetsrevolutionen rum i Peru. Det innebar ingen märkbar förändring för ursprungsbefolkningen. Generalerna för självständigheten tilldelades haciendas (det nya namnet för de feodala latifundia-gårdarna), inklusive arbetskraft i form av urfolkspersoner. Haciendasystemet bestod i huvudsak av det arbete som utfördes utan ersättning på haciendorna av dessa colonos (livegna).

Det fanns även andra aspekter av denna träldom. Colonon var tvungen att lämna över några av sina djur som betade på naturliga betesmarker till husbonden. Han gjorde långa vandringar med packmulor lastade med haciendaprodukter. De varade i dagar och han fick sova utomhus. Ägaren misshandlade honom fysiskt och moraliskt. Han kunde fängsla honom och våldta kvinnorna. De livegnas barn gick inte i skolan av flera skäl: de tvingades arbeta, samtidigt som det inte fanns några skolor och eventuell skolgång förbjöds av husbonden.

Fotnot 1–5: Fotnoterna med fördjupad information kan läsas i den spanska originaltexten eller i engelsk bearbetning

Artikeln publicerades ursprungligen på spanska (med titeln Nuestra Cultura) år 2007 i tidningen Sin Permiso. Översättning: Nikolas Berg. Språk- och faktagranskning: Åsa Söderberg och Lovisa Prage

Fortsättning följer i Syre den 5 september!