En gemensam nämnare för riktigt dåliga arbetsplatser som jag har varit på är att höga chefer uttrycker sig svepande och nedvärderande om sina medarbetare. Underbyggd och allvarlig kritik viftas undan som gnäll, man pekar ut enskilda arbetstagare som bråkstakar, bakåtsträvare eller inkompetenta. Chefen har därtill skaffat sig ett hov av ja-sägare som skyddande buffert mot verkligheten. De får fördelar och ges i uppdrag att skvallra och spionera på sina kollegor.
Just så verkar det gå till på Migrationsverkets förvar i Mölndal. Där sitter en chef som avfärdar mycket allvarlig och mångårig kritik som iscensatt av konspirationsteoretiker. Inte ett uns av självrannsakan går att spåra. Tvärtom målas en bild av framgång och helnöjda medarbetare upp.
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och SVT har gjort granskande reportage om förvaret i Mölndal och JO-inspektionen har riktat mycket allvarlig kritik mot hur personer på förvaret blir behandlade.
Läser man reportagen kan man nästan tro att det är Guantanamo som beskrivs. Förvarstagna behandlas som kriminella fångar som utsätts för vad som närmast kan beskrivas som tortyr. De berövas sömn och tvingas uträtta sina personliga behov inför andra. DN citerar en mailkonversation från anställda som pratar om dehumanisering och ett sätt att bedriva verksamheten “som enbart syftar till att göra de förvarstagnas tid här så miserabel som möjligt.”.
Det är alltså detta som är de svenska värderingar som Sverigedemokraterna och regeringen ska driva igenom på bred front genom Tidöavtalet? Det ska inte bara till fler förvar för personer som fått avvisningsbeslut, det ska inrättas förvar för de som utövar sin mänskliga rättighet att fly och söka skydd i ett annat land.
Jag är skakad över hur snabbt avhumaniseringen marscherar på. Återigen kan man stå i riksdagen och prata om folkutbyte och kulturkrig. Återigen kan man beskriva hela folkgrupper i termer av utsugare, lögnare, svaga och kriminella. Man kan håna människor som flyr för sina liv. Man kan prata om Den Andre som något väsensskilt och lägre stående än en själv.
Är det en tidsanda av förakt för svaghet som gör att det inte blir annat än några trötta inlägg på sociala medier om arbetsmiljöproblemen på Migrationsverkets förvar? Som gör att människor i det tysta lider, väljer att titta bort när kollegor behandlas illa? Är det vår inneboende rädsla för att själva utsättas som får oss att göra våld på vår etiska kompass och delta i drev, mobbning och utfrysning?
Jag vill tro att det är tidsandan, inte den svenska folksjälen, som leder oss just nu. Det är ändå hoppfullt för den går att göra motstånd mot. Den kan ersättas med andra ledord, andra prioriteringar och andra känslor. Polarisering kan bytas mot medkänsla, girighet kan bytas mot generositet.
De kan bytas mot vi.
Medkänsla.
Tidöavtalet.
