Henry Ascher: Läkaren som blev flyktingaktivist

Henry Ascher tar emot i sin rymliga våning i Linnéstaden i centrala Göteborg där han bor sedan några år tillbaka. Jag får en skymt av arbetsrummet med en dignande bokhylla innan vi går genom en korridor och slår oss ner i en soffhörna i det stora och luftiga vardagsrummet. Balkongdörren står öppen och luften fylls av bruset från trafiken utanför.

Det är bara någon kilometer till Norra Guldheden där han växte upp, men klassmässigt är avståndet desto längre. Henry Ascher är son till judiska flyktingar och växte upp under ganska knappa förhållanden tillsammans med sin syster och en ensamstående mamma.

Mamman flydde från nazisterna

Mamman hade 11 år gammal kommit till Sverige 1933, strax efter att nazisterna tog makten i Tyskland, tillsammans med sina föräldrar och morföräldrar. Henrys pappa, som var från Österrike, kom däremot ensam precis när andra världskriget bröt ut 1939. Förhoppningen var att hans familj skulle komma efteråt men så blev det aldrig. Istället förflyttades de till ett ghetto i Wien. En dag kom hans brev i retur med en hakkorsstämpel och beskedet att addressaten var avflyttad till okänd adress. Henrys far hörde aldrig mer ifrån dem.

– Pappa pratade inte om sin barndom. På något sätt visste man som barn, utan att jag tror att någon sa det till mig, att man inte skulle fråga pappa om  det. Men mina morföräldrar pratade ju så jag skulle ändå säga att det fanns med och att det präglade ganska mycket av min uppväxt.

Från morföräldrarna fick Henry Ascher redan i unga år lära sig vikten av att aldrig acceptera rasism och orättvisor. De kom från en borgerlig bakgrund men hade ett starkt rättvisepatos, han berättar att hans morfar till exempel skänkte pengar till Vietnam innan det fanns någon egentlig Vietnamrörelse i Sverige.

Hur var det att växa upp som jude i Göteborg, då på 50–60-talet?

– Jag har egentligen bara positiva minnen av det. Jag kan inte minnas någon antisemitism, men däremot att många i skolan var nyfikna på de judiska traditionerna. Jag visste inte själv så mycket, vår familj var inte alls religiös. Men jag var också nyfiken och hängde gärna med både på kristendomsundervisningen och på religionsskolan i judiska församlingen. Men sen flyttade vi till Linköping där det inte fanns något judisk församling.

Vilket förhållande har du till judendomen idag?

– Jag är inte religiös. Men jag bär med mig den judiska erfarenheten av att tillhöra en förföljd minoritet och kämpa mot förtryck. Och den judiska traditionen av bildning, humanism, kultur och kritisk diskussion finns det goda skäl att slå vakt om. Man kan nog säga att en följd av den rättvisekänsla som jag bar med mig hemifrån bidrog till att jag så småningom också blev uppmärksam på palestiniernas situation och att jag, inte trots min judiska bakgrund utan snarare på grund av den, också kunde se den orättvisa och det förtryck som palestinierna utsätts för.

Jobbade i flyktingläger

Under ungdomsåren var Henry Ascher kritisk till den svenska vänstern på grund av deras kritiska syn på Israel, men när han började läsa på mer och sätta sig in i konflikten insåg han att det inte var så enkelt som han tidigare trott.

– Jag kom till en punkt där jag insåg att jag måste ompröva min inställning. Men i över ett år orkade jag inte tänka på det här. Jag bläddrade förbi tidningen så fort det stod något om Israel. Jag orkade inte ta tag i det.
Han var 25 år och hade börjat studera medicin när han första gången bestämde sig för att åka och jobba i ett palestinskt flyktingläger.

– Vi hade äldre kursare som åkte ner och arbetade frivilligt med sjukvård i ett flyktingläger i Libanon, i ett samarbetsprojekt mellan svenska och palestinska organisationer. Att jag bestämde mig för att göra det tror jag handlade om ett intresse för Israel-Palestina-frågan och att det kändes inspirerande att kunna använda mina kunskaper på det sättet.

Strax innan han första gången skulle åka 1978 så invaderade Israel Libanon.

– Jag kom ner på krigets femte dag. Jag minns att jag var väldigt nervös när jag landade på flygplatsen, jag hade ju inte ens varit i området innan. Under tiden jag var där så tvingades Israel att dra sig tillbaka och jag fick möjlighet att åka och se förödelsen i krigets spår. Det var väldigt omskakande att se krigets effekter med egna ögon.

Tog ställning för PLO

När han återvände till Sverige så började det för första gången växa fram en kritik mot Israels agerande. Samtidigt var det svenska judar som gick ut i media och hävdade att kritiken mot Israel var en ny form av antisemitism.

– Med den här starka upplevelsen i färskt minne kände jag att de har inte rätt att uttala sig i mitt namn, det finns andra med judisk bakgrund som ser på det här på ett annat sätt.

Tillsammans med flera andra med judisk bakgrund skrev han ett upprop om att den svenska regeringen skulle erkänna PLO.

– Det blev förstås ett ramaskri och det kom väldigt mycket påhopp mot oss från judiska grupper. Sedan dess har jag inte känt mig så välkommen i vissa judiska kretsar.

Han tillägger att det förstås finns många judar i Sverige och världen som arbetar för fred och att han själv har valt att engagera sig i JIPF, Judar för israelisk-palestinsk fred.

Reste med Ship to Gaza

Detta var första, men långt ifrån sista, gången som Henry Ascher hamnade i stormens öga. Han fortsatte att arbeta med sjukvård på plats i palestinska flyktingläger under inbördeskriget i Libanon, bland annat under den stora israeliska invasionen 1982.

Många år senare, 2010, följde han med Ship to Gaza för att bryta Israels olagliga blockad mot civilbefolkningen och skeppa förnödenheter till de boende på Gazaremsan. Resan gick dock inte som planerat. Efter en tid till havs blev de bordade av israelisk militär på internationellt vatten.

– Inför resan kändes det väldigt positivt. Det som har kommit bort lite är att det blev en väldigt stor debatt i hela världen om situationen på Gaza och att både FN och EU kritiserade Israels blockad. Det var också starkt att se alla människor som samlats när vi gav oss av. Men sen råkade vi ut för ett väldigt brutalt angrepp där vi kidnappades och fördes till israeliskt fångenskap.

Henry Ascher var inte ombord på Mavi Marmara, det fartyget där de mest brutala angreppen skedde och där tio personer dödades, men även på det fartyg där han befann sig blev de hårt attackerade, bland annat skadades kaptenen. Själv fördes Henry Ascher till ett fängelse där han fick sitta i 2–3 dagar innan han blev frisläppt.

Trots det här valde du att åka med igen året efter, var det ett lätt beslut?

– Av familjemässiga skäl var det inte alldeles lätt. Mina barn var vuxna men jag såg att det kändes svårt för dem eftersom de hade sett vad som hänt året innan.

2011 var det alltså meningen att de skulle göra samma resa, men det året lyckades de aldrig lämna Athen eftersom Israel blockerade utfarterna och saboterade deras fartyg.

Startade klinik för papperslösa

Henry Ascher utbildade sig till barn- och ungdomsläkare och har varit verksam som det under hela yrkeslivet. 1996 disputerade han med en avhandling om glutenintolerans hos barn och i dag är han både professor i folkhälsovetenskap och docent och specialist i barnmedicin.

Hans nuvarande forskningsprojekt handlar om situationen för ensamkommande flickor i Sverige. Engagemanget för flyktingar har varit starkt ända sedan 90-talet då det först gick upp för honom att det fanns personer som levde som papperslösa i Sverige och att de inte hade rätt till vård.

– Det här var någonting som det pratades väldigt lite om då och det var en okänd värld för de flesta. Då, ännu mer än idag, var det väldigt svårt att klara sig utan ett svenskt personnummer. Man behövde det till allting.

Efter att ha skrivit några debattexter om situationen för flyktingar blev Henry Ascher kontaktad av Läkare i Världen som just hade startat en klinik för papperslösa i Stockholm. De hade sett att det fanns ett behov även i Göteborg och föreslog att de skulle starta en klinik även där. Tillsammans med flera vänner samlade Henry ihop intresserade och bjöd ned Läkare i Världen.

Detta blev starten för Rosengrenska stiftelsen som i år har funnits i 25 år. Stiftelsen består av ett nätverk av vårdpersonal i Göteborg och har som syfte att hjälpa papperslösa att få vård. Under många år bedrev de egen sjukvård och tandvård på en hemlig plats i Göteborg, men på senare år har deras arbete mer och mer kommit att handla om att förmedla vård, hjälpa människor tillrätta i vården och följa upp vårdhinder, när människor vägras den vård de har rätt till. Med insamlade medel försöker man också ersätta kostnader för vård och läkemedel så att människor i papperslöshet skall ha råd till den vård och de mediciner de behöver.

– Vi hade nästan ingen utbildning eller erfarenhet av att jobba med traumatiserade människor när vi startade. Men det fanns en sjuksköterska som hade jobbat på en flyktingmottagning, och sen var vi en del som hade jobbat i olika volontärsammanhang utomlands.

Något av det första de gjorde var att kontakta ledningen på barnsjukhuset där Henry Ascher arbetade och krävde att alla barn skulle få vård på lika villkor. Med det beslutet i ryggen hoppades de sedan kunna gå vidare och begära att fler sjukhus som Sahlgrenska också skulle ge vård till papperslösa.

– Redan första kvällen tog vi ett beslut om vår målsättning som var att avveckla oss själva. Då trodde vi att det skulle gå ganska snabbt, och det första steget att övertyga Barnsjukhuset var också ganska enkelt, men därefter gick det inte så lätt.

”Viktigt med olikheter"

Efter många års envist arbete fattade regeringen ett beslut 2013 om att papperslösa skulle få rätt till ”vård som inte kan anstå” (ett begrepp som kritiserats eftersom det av många uppfattas som otydligt vad det egentligen innebär). Men trots detta har det varit svårt för många papperslösa att få hjälp av den vanliga vården.

I dag ser Henry Ascher att det å ena sidan har skett en positiv förändring genom att vårdpersonalen både har fått mer kunskaper och medvetenhet om den medicinska yrkesetiken. Samtidigt ser han med stor oro på den politiska utvecklingen och regeringens förslag om begränsad rätt till tolk och att alla myndigheter som kommer i kontakt med papperslösa ska tvingas att informera polisen och Migrationsverket. Det sistnämnda har fått hård kritik från nästan samtliga vårdorganisationer i Sverige som menar att det skulle leda till att papperslösa inte kommer våga ta kontakt med vården.

Om den här lagen skulle gå igenom vad skulle det innebära för ert arbete med Rosengrenska?

– Det skulle innebära att vi skulle behöva tänka över hur vi arbetar. Under alla år har vi varit väldigt snabbfotade när omständigheterna har förändrats. Vi vill förstås verkligen inte hamna där, men allt är möjligt. Om vi tittar historiskt så har det i andra länder funnits tillfällen då solidaritet och hjälp till utsatta migranter har olagligförklarats. Men hittills har det aldrig skett i Sverige, och jag hoppas verkligen att vi inte hamnar där. Civilisationen borde ha tagit längre steg än så.

– Regeringen brukar säga att det är viktigt att alla i samhället drar åt samma håll. Men jag skulle vilja säga att det är viktigt att vi inte gör det för ett sådant samhälle blir omänskligt. Vi har olika uppgifter i samhället. Vi har ett juridiskt system som ska utdela straff, men det är inte sjukvårdens uppgift. I vården ska vi kunna behandla även grovt kriminella personer på samma sätt som alla andra. Vår uppgift är att bedriva vård och den vården ska vara på lika villkor för alla.

Misstron mot apatiska barn

I början av 2000-talet var Henry Ascher också aktiv i den debatt som då fördes om så kallade apatiska flyktingbarn. I debatten hävdade många att barnen inte alls var apatiska utan simulerade. Som ordförande i Svenska Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn var Henry Ascher en av de som försvarade barnen och familjerna. Debatten fick ny fart 2019 då två personer trädde fram i Magasinet Filter och berättade att de tvingades spela sjuka av sina föräldrar för att få uppehållstillstånd.

– Dessa två öden är förstås djupt tragiska. Och lyckligt nog är de ovanliga. Samtidigt har det varit väldigt smärtsamt att möta den misstro som har funnits mot de barn som varit drabbade av ett svårt uppgivenhetstillstånd. En del av problemet med angreppen är att vi som jobbar inom vården är bundna av sekretess. Det betyder att man kan påstå nästan vad som helst och vi kan inte säga emot det eftersom vi bryter mot lagen då. Det gör tyvärr att debatten blir ganska snedvriden.

Henry Ascher säger också att han hade önskat att fler av de barn som varit apatiska själva skulle ha gått ut och berättat sin historia, men han menar att på grund av den stigmatiserande debatten så vågar många inte träda fram i media.

– De orkar inte bli mer misstänkliggjorda och det är jobbigt för dem att minnas den här tiden då de var svårt sjuka. Men det gör tyvärr att det är svårt att i media ge en korrekt bild av situationen.

Politiskt är det inte någon hemlighet att Henry Ascher befinner sig långt ute till vänster på den politiska skalan. Han har under många år varit medlem i Kommunistiska partiet, om än ganska passiv. Att han blev medlem förklarar han i dag med att det var den  dominerande vänsterrörelsen i Göteborg på 70-talet och att de tydligare än andra vänsterorganisationer vände sig direkt till arbetarklassen, bland annat genom att försöka få folk att engagera sig på sina arbetsplatser.

Har din politiska tillhörighet inneburit några problem för dig i ditt yrke, till exempel att du inte har fått vissa positioner?

– Det är sällan så tydligt. Det är möjligt att jag hade kunnat klättra mer i karriärstegen om jag inte hade setts som obekväm av en del människor. Men jag har heller aldrig strävat efter att bli chef och bestämma över människor, jag trivs mer med att jobba med bra team.

I höst fyller Henry Ascher 70 år, det är dock knappast något som märks av. Ögonen är pigga och nyfikna och han pratar snabbt och engagerat om såväl händelser för femtio år sedan som i närtid. Något lugnt pensionärsliv har det inte blivit hittills, men han säger att han har börjat trappa ner lite och bara forskar och undervisar på halvtid i dag. Fritiden ägnar han bland annat åt kultur och åt sina barnbarn.

– Jag har också haft ett annat fantastiskt uppdrag, kanske ett av de mest hedersamma jag någonsin haft: nämligen att jag har suttit som jurymedlem för Astrid Lindgren Memorial Award (”ALMA-priset”), som är världens största pris för barn- och ungdomslitteratur, i elva år. Man kan sitta i max tolv år så det kommer bli lite tråkigt att sluta, men det har varit ett otroligt privilegium att få läsa så mycket barn- och ungdomsböcker från hela världen.