När de stora maktpartierna går ihop och styr tillsammans blir oppositionen tunn och demokratin svag, skriver Erik Eriksson.
DEBATT. I kommuner och regioner är det plötsligt inne att S och M samregerar. Vips propageras det för sådant även på riksplanet. Man frestas bli ordvitsig och varna för RISKplanen i detta. De två mest maktfixerade svenska partierna i samma tunna och de flesta andra i svag opposition? Peter Tovman glömmer dessutom bort det näst största maktpartiet i sin plädering för denna ordning (DD 31/12).
Risken kallas korporativism (ej att förväxla med kooperativ). S har ju tidvis haft tendenser åt det hållet: minns Per Albin Hanssons tal om ”folkhemmet” på 1930-talet, därefter – ännu tydligare – LO-medlemmars kollektivanslutning till S. Och högern talar gärna om hur ”individens kompetens är knuten till hans roll i yrkeslivet” (Nationalencyklopedin, NE). Den ”stora massans politiska förmåga” = 0. De stora frågorna kan ”endast förstås av en elit” (NE).
Ska nu dessa idéer, som Mussolini var den förste att testa, kombineras? Han organiserade näringslivet i syndikat, sedan i den större enheten korporationer. I det fascistiska Italien bestod parlamentets ena kammare enbart av de senare. I det tyska, nazistiska exemplet, var det enda tillåtna ”facket” organiserat uppifrån, av staten. Förebilder för många andra fascistiska och totalitära stater. Välkommet också hos Sverigedemokraterna?
Historien upprepar sig aldrig helt och hållet, men varningsklockor ringer. Maktpartiet SD har redan vållat förskjutningar på olika politikområden: mänskliga rättigheter, demokrati, klimatfrågan. Även S har i praktiken lagt sig platt för Erdogans diktatur, kurder hotas eller utvisas, bred demokratisk diskussion om Natoanslutningen saknas, kärnvapen kan tänkas på svensk mark, mer kärnkraft, åhå! En ”spionerilag” har ”smugits igenom” i riksdagen. För att inte tala om ”Tidölagets” klimat-, miljö- och kulturpolitik, något vi inte behöver.
Peter Tovman vurmar följaktligen för att S ska driva politik i liknande riktning i kraft av ”förankring inom löntagarorganisationerna”. Av M förväntas ”mer renodlad marknadsekonomi”. Se upp för en röd-blå-brun häxbrygd nu – redan innan nästa val!
