Samhället vittrar sönder, skriver Krister Lilja. Han hoppas att det relativt nystartade partiet Knapptryckarna kan utveckla demokratin genom att få egen majoritet i riksdagen och därigenom ge alla en röst.
DEBATT. Vi har under de senaste decennierna sett vårt svenska samhälle vittra sönder bit för bit. Viktiga samhällsfunktioner är i kris och på väg att kollapsa. Jag är tacksam att jag hann uppleva 1980-talet och dess arbetsmarknad, där i princip alla som kunde stå på benen hade ett meningsfullt arbete att gå till. Efter 1990-talskrisen blev Sverige aldrig sig likt. Riksdagspartierna har sedan dess fört en politik mot arbetarklassen som garanterar att vi aldrig kommer att uppnå en full sysselsättning som vi hade under 1980-talet.
Trots att vi då hade en garanti mot utförsäkring i a-kassan så gick ändå alla och arbetade. Denna fördelning av arbetet och arbetets värde gjorde att alla kunde känna en trygghet, glädje i livet och framtidstro. Därför hade vi inte det enorma drogbehov som vi har i dag, för att stå ut med tillvaron i samhället och på våra arbetsplatser.
Själv representerar jag den demokratisk-socialistiska delen av Knapptryckarna, alltså den politik som Socialdemokraterna lämnade under 1980-talet, för att i stället inta en ny och kapitalistisk inriktning. Det fina med det relativt nystartade partiet Knapptryckarna är att man får vara den man är. Alltifrån vänster till höger, från arbetare och arbetslösa till bolagsdirektörer, och alla medlemmar har en röst.
Även de som inte är medlemmar i Knapptryckarna eller är medlemmar i ett annat politiskt parti och som är röstberättigade, kommer också att ha var sin röst för att påverka Knapptryckarnas ledamöter i riksdagen när de kommer in, och omröstningarna kommer att ske via internet. Ett mål är egen majoritet i riksdagen, så att svenska folket kan bli självbestämmande.
Är vi nu under det svenska samhällets slutliga förfall på väg in i den stora omställningens tid? Eller ska vi kanske kalla det återställningens tid, där vi tillsammans återuppbygger vårt samhälle på liknande sätt som arbetarrörelsen gjorde från 1930-talet till 1980-talet? Bara väljarna kan avgöra detta.
