Glöd · Debatt

”För åttio år sedan kom farmor och farfar som flyktingar till Sverige”

Lena Kronbergs farfar och farmor kom med båt från Danmark – de här flyktingarna kom några månader senare från Estland.

Den 4 oktober 1943 flydde Lena Kronbergs farmor och farfar från Danmark till Sverige med sina tre barn. Hon önskar att de som flyr i dag fick ett lika gott mottagande som de och efterlyser amnesti till alla flyktingar.

DEBATT. I dag är det 80 år sedan min farmor och farfar lyckades fly från det av Tyskland ockuperade Danmark. Med sig hade de sina tre barn – Henri, Kurt och Miriam. Tanken var att de skulle fly via Fredriksværk, men det fanns nazister på plats och de fick rådet att återvända till sitt gömställe hos sina ickejudiska vänner i Köpenhamn.

En polis gav dem rådet att vänta lite, tills nazisterna hade sin vila, polisen visste när det var lugnt att bege sig ut.

Ett annat tips ledde dem till en fiskehodda i Dragör. På eftermiddagen, måndag den 4 oktober 1943, skulle en fiskebåt avgå mot Sverige.
Min farmor och farfar fick veta att det skulle kosta dem 1 000 danska kronor per person att åka med. En oerhörd summa, men de hade inget annat val.

Med på turen skulle även en annan familj med barn. De minsta fick sömntabletter för att inte avslöja gömstället eller turen med båten. Vid 16 ungefär avgick båten med två familjer i det lilla lastutrymmet. Vid 18 ankom de till Limhamn.

Min farmor och farfar intervjuades och fick berätta om sina respektive bakgrunder, var de var födda och när, var de hade bott i Danmark, hur mycket pengar de hade med sig och om de hade pass. Ingen av dem hade pass. Ändå fick de stanna i Sverige och de fick både boende ordnat och rätt att arbeta.

Sverige 1943 var ett fattigt land. Bostadsbristen var skriande. Men en bonde öppnade sitt hem och min far kunde gå i en judisk skola som öppnats i Lund. Jag jämför detta med Sverige i dag, när man anser att vi varken har råd eller plats för människor som flyr. När pass är viktigare än att rädda liv. När de som kommer hit kan få vänta i flera år i ovisshet och definitivt inte få arbeta i väntan på besked.

Varför kunde man lösa detta då, 1943, när Sverige var fattigt och helt plötsligt nästan 8 000 danska judar och motståndsmän kom under en veckas tid? Många utan pass. Utan pengar. Utan kontakter i Sverige. Och ändå ordnades både boende, jobb och skola.

I dag är det 80 år sedan min far kom som tioårig flykting till Sverige. Jag hade önskat att Sverige hade hedrar minnet av detta genom att ge amnesti till alla flyktingar i Sverige direkt. Permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd omedelbart. På så sätt slipper vi det så kallade skuggsamhället.