Ytlig skildring av arbetskritik i världen

Vad är arbete? Hur skulle världen se ut om vi arbetade mindre? Och hur påverkas vi som människor av att alltid arbeta?

I sin nya film After Work tar Erik Gandini – som tidigare bland annat gjort sig känd för filmer om Silvio Berlusconi och om den svenska ensamheten – arbetslinjen. Filmen är inspirerad av Roland Paulsens tankar om arbetslivet och Gandini gör nedslag på fyra olika platser i världen: USA, Sydkorea, Italien och Kuwait.

Vi får bland annat möta en amerikansk paketleverantör åt Amazon som är stolt över sitt jobb men som också vittnar om de hårda arbetsförhållandena där de anställda betraktas mer eller mindre som robotar. En koreansk kvinna berättar om sin far som har glömt bort att leva eftersom han jobbat så hårt hela livet. En amerikansk managementkonsult berättar om hur många amerikaner struntar i att ta ut sin lagstadgade semester eftersom de får dåligt samvete så fort de inte är på jobbet. Samtidigt i Italien är förhållandena helt annorlunda, där är ungdomsarbetslösheten 30 procent, men det verkar inte bekymra många ungdomar som lever för att ha roligt snarare än för att jobba.

Den för mig mest överraskande skildringen är från Kuwait där alla medborgare garanteras ett arbete av staten. Det innebär att massor av människor går till ett jobb utan att göra någonting alls och får ändå ut en lön som de kan leva på. Varför Kuwait har valt denna märkliga metod får vi dock inget riktigt svar på. Är det för att hålla människor borta från gatorna och förhindra att de begår brott, eller är det för att bygga upp ett gott anseende i världen?

Gandinis film är suggestiv och lätt att dras in i men någon riktig djupdykning bjuder den inte på. Filmen snuddar vid ämnen som basinkomst, det framtida AI-samhället, religionens betydelse för arbetsmoralen med mera men det blir ganska ytligt. Jag hade gärna sett mer tankar om hur en eventuell basinkomst skulle kunna implementeras, eller en analys av hur arbetsmarknaden kommer att påverkas av AI. Förutom kvinnan som sliter åt Amazon känns det också som att filmen enbart skildrar en privilegierad del av världen, inte de människor som verkligen måste jobba tolv timmar om dagen för att överleva.

Som en introduktion till arbetskritik fungerar den dock bra, förhoppningsvis kan den få en och annan arbetsnarkoman att ifrågasätta sin livsstil och inse att livet rymmer så oändligt mycket mer än enbart jobb.