Basinkomst och medborgarlön är samma sak – men varför slutade de flesta tala om medborgarlön och började säga basinkomst istället? En syl i vädret berättar om ord för något som skulle kunna ge oss ett friare liv.
Workers of the world, unite and stop working är en bok av den amerikanske författaren Jim Haynes (1933–2021), utkommen 1978. En drömsk och filosofisk bok, inte en samhällsekonomisk analys. Den handlar om hur mycket bättre samhället skulle bli om vi inte ägnade så mycket av våra liv åt att försörja oss. All kreativitet, allt samarbete, alla tankar som skulle släppas loss, all utveckling som skulle ske.
Jag översatte den 20 år senare, litegrann i kamp med författaren, som tyckte att jag hörde av mig om rena verbala hårklyverier. Det spelade ingen roll om jag översatte ephemerary till flyktigt eller tillfälligt, sa han. Det var känslan han ville ha fram.
Det var en charmig liten bok, men den svenska översättningen kom aldrig ut. Delvis för att jag kände att debatten borde ha hunnit förbi det drömska stadiet och bli mer konkret. Men det var synd – man ska inte underskatta visioner.
Det vi nu mest kallar basinkomst hette fortfarande medborgarlön, och enligt Jim Haynes var en citizen någon som ingick i samhället, inte nödvändigtvis en medborgare i juridisk mening. Och citizen wage skulle man ha för att kunna leva som en medmänniska i samhället.
Men den rörelse som bildades omkring medborgarlönen började diskutera om det verkligen var ett bra ord. Det kunde ju uppfattas som att det bara handlade om personer med svenskt medborgarskap, till exempel, i en svensk kontext. Andra tyckte tvärtom att det var just så det skulle vara.
Sen var frågan om man verkligen kunde kalla det lön. Lön för att finnas till? Ja, varför inte? Det är bra för hela samhället om dess medlemmar har råd att finnas till, för sig själva, sina närmaste och varandra. Men hur det nu var landade basinkomströrelsen i ordet basinkomst, som är mer praktiskt om man vill slippa semantiken. En inkomst kan vara en lön, ett arvode eller ett bidrag, och själva ordet syftar på funktionen och inte på mottagaren.
Trätobröder och medborgarhus
Men semantiken behöver också sin tid. Det spelar roll vad orden betyder – som med ephemerary. Egentligen ringde jag inte Jim Haynes för att fråga om han föredrog flyktig eller tillfällig, utan för att jag undrade vad dagsländelarver hade med saken att göra. Vilket de inte hade.
Så den här medborgaren, vad är det för en figur? En borgare, liksom en citizen på engelska, är ursprungligen en stadsbo. Någon som bor i ett city.
Den politiska betydelsen av borgare har att göra med att den som räknades som borgare i en svensk stad var den som ägde något där. Ett hus, en smedja, en verkstad till exempel.
Medborgare förhöll sig till borgare som medmänniska till människa. I kung Gustaf I:s registratur nämns 1523 ”en rethgong emellom biörn jönson borgmestare j lideköpung och Göstaff ionson borgare ther samme stadz och flere andre hans tretthebrödra och medborgare”. Alltså en rättegång mellan Björn Jönsson, borgmästare i Lidköping, och Gustaf Jonsson, borgare i samma stad, och flera andra av hans trätobröder och medborgare.
En liknande betydelse lever kvar i ordet medborgarhus, som myntades 1936. Det byggs kanske inte medborgarhus längre, men de finns i många städer. I Stockholm har vi Medis, som innehåller bibliotek, simhall och hörsalar och ligger på Medborgarplatsen, som också kallas Medis. Man måste så klart inte vara medborgare för att få gå dit.
En gång i tiden kunde man även vara medborgare i ett universitet. Ordet har också använts bildligt, till exempel om växter som medborgare i ett visst områdes flora, eller om mer abstrakta former av tillhörighet. Men i dag tänker man nästan alltid in en juridisk status, och då är basinkomst ett mer praktiskt ord än medborgarlön för en villkorslös summa att leva på till alla.
Jobba mindre – fullra mer
Men menade Jim Haynes verkligen att alla skulle göra som i titeln på hans bok – sluta arbeta? Helt och hållet? Ja och nej och nja. Arbete var för honom det man bara gör för att försörja sig, och idealet var att ingen skulle behöva det. Allt som man själv får ut något av, utlopp för sin kreativitet, sitt behov av att röra på sig eller vara till hjälp för andra, kallade han fullering. Det blev verbet fullra på svenska, fast ordet aldrig nådde allmänheten.
Alla gillar ju inte samma saker, så det som skulle vara drygt jobb för en kan vara fullring för någon annan. I bästa fall, skrev Jim Haynes, skulle alla kunna hitta sysslor som var fullring för dem, och det skulle fylla behoven. Men han räknade med att det kunde bli lite tråk kvar, och då fick man väl dela på det.
Fullering är uppkallat efter Buckminster Fuller (1895–1983), en amerikansk formgivare, arkitekt, uppfinnare, arbetskritiker och författare. Som ung gick han igenom en livskris, som höll på att sluta med att han tog livet av sig. Men så bestämde han sig för att istället undersöka hur mycket bra han, som enskild person, kunde göra för världen. Det var en hel del. Det blev lätta och hållbara byggnader, en aerodynamisk bil och ett energisnålt hus redan på 1930-talet. Han skrev böcker, bland annat Operating manual for Spaceship Earth, med en speciell karta som tydligare skulle visa hur planetens resurser var fördelade. Med mera, med mera.
Att arbetskritiker är lata är förstås en lockande tanke för dem som ogillar idén, men det verkar inte stämma. Däremot är det nog sant att de hellre fullrar än jobbar.
